Peter Englund / Stridens skönhet och sorg

PETER ENGLUND | Stridens skönhet och sorg | Atlantis

Det är andra världskriget som är det arketypiska kriget i vår kultur. Det är alltid det som manas fram när en eller annan väpnad insats ska motiveras eller krigets moraliska natur diskuteras. Anledningen är enkel – det är striden mellan ont och gott, mellan Mordor och mänskligheten, kriget som i kraft av sin oundviklighet kan tyckas legitimera varje oskyldigt offer och skänka det mest meningslösa lidande en försåtlig mening.
Första världskriget var motsatsen. Det var meningslöst till och med på sina egna premisser, det hade i högsta grad gått att undvika, det drabbade en värld som med alla sina skavanker ändå var på väg att bli bättre och lämnade efter sig en som på nästan alla tänkbara sätt var sämre.
Det gav sig ut för att försvara civilisationen, och fick Lenin och Hitler som logiska följdverkningar.
Det bröt ut i en värld som mer och mer påminner om vår, där ett antal stora maktcentra misstänksamt försöker hålla koll på varandra, och där misstänksamheten ledde till en händelsekedja som ingen kunde förutse eller överblicka. Det bröt ut i en på det hela taget ganska förnuftig värld, där ett stort antal människor insåg att det som hände var vansinne, utan att de kunde göra ett dyft för att hindra det som skedde.
Det är den upplevelsen, upplevelsen av vanmakt inför ett meningslöst, katastrofalt skeende som är första världskrigets bild av kriget, den vi borde vara rädda för, den vi försöker värja oss mot.
Den konfronteras vi med i Peter Englunds mästerliga bok. Inte de stora historierna vi har hört förr, om den mardrömsartade logik som ledde till krigsutbrottet, om hur Bertrand Russell går bland de jublande människomassorna i London på krigets första dag och känner sig som en främling från en annan planet, om hur brittiske utrikesministern Sir Edward Grey suckar över ljusen som släcks över hela Europa. Men genom att följa 19 okända människor genom kriget lyckas Englund begripliggöra upplevelsen av hur en värld som påminner alldeles för mycket om vår egen störtar ihop i blod och kaos.

Vi följer den franske skriftställaren Michel Corday hem till Anatole France i september 1917, hör de radikala humanisternas vanmakt inför ett vanvett de genomskådar och inte kan påverka.
Vi hör en annan humanist, den amerikanske neurokirurgen Harvey Cushing överrumplas av sin egen reaktion på slagfältet vid Ypres: ”du känner att det trots allt är detta som män är avsedda för, snarare än att sitta i bekväma fåtöljer med cigarrett och whisky.”
Vi hör sjuksköterskan Florence Farmborough konstatera att det krig hon trodde ”skulle stärka min själ i sin godhet” nu bara har lämnat henne utsliten och desillusionerad.
Vi hör den italienske bergsjägaren Paolo Monelli ge uttryck åt det centrala i de miljontals soldaternas upplevelse: ”känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare”.
Vi följer dem genom denna upplevelse av vanmakt och förvirring – Englund är bra på att gestalta krigets vardag av rykten, propagandalögner och patriotiskt önsketänkande – och vi kan inte rädda oss själva genom att betrakta dem som enbart offer, som hjälplös boskap som drivs till slakten.
Englund visar oss också deras högst rationella sätt att med den kunskap som står dem till buds försöka dra slutsatser om det som sker. Den unge ryske ingenjören Andrej Lobanov-Rostovskij sitter i Saloniki i december 1917 och drar med hjälp av böcker om den franska revolutionen högst träffsäkra slutsatser om det skräckvälde som väntar efter Lenins maktövertagande.

Effekten blir kuslig, för det berövar oss den efterklokhet vi ofta betraktar historien med, vårt sätt att utgå från att vi har den information som kommer att rädda oss från samma öde som drabbade just dessa vilseledda stackare. Men de visste också en hel del, och vad hjälpte dem det?
Vi drabbas, med andra ord, av någonting mycket banalt och mycket komplicerat, en av dessa saker vi tror oss veta och i verkligheten inte alls vet, nämligen att alla dessa människor var människor precis som vi själva.
För att förmedla detta, med en närvarokänsla som förenar alla historikerns, journalistens och den skönlitterära författarens verkningsmedel, är Englund naturligtvis beroende av alla sina huvudpersoners förmåga att formulera sina egna upplevelser. På så vis har han fungerat som redaktör, eller dramaturg, snarare än konventionell historiker. Men han har själv vunnit i tyngd genom att hålla sig nära sitt ämne. Englunds prosa har ibland påmint om det österrikisk-ungerska luftvärnet – många projektiler har avlossats, men träffsäkerheten har inte varit den bästa. Här har de tyska hjälptrupperna gripit in och brutit igenom fronten.
Nej, Englund kan inte alltid tygla sin förkärlek för uppslagsboksord som ”miasma” eller ”ultrarapidisk”, eller idiosynkratiska direktöversättningar som ”manglad” för det engelska ”mangled”, men de pråliga effekterna försvinner i det underliggande allvaret.
Läxan? Kanske att krig förstör allt det vill bevara. Kanske att historien aldrig upprepar sig, kanske att den alltid upprepar sig. Men i grunden inser man, när man med ett djupt andetag slår igen Englunds bok, hur djupt förmätet det är att försöka hitta en läxa i den. Just därför är den årets mest lärorika.

Av Jesper Högström
kulturen@expressen.se