Tavlor på vägen
Det är lättare för en moderat att överge sin ideologi än sin smak. Man kan stoppa utförsäljningar av allmännyttan och förhindra nya friskolor, men aldrig att man går med på något som är osnyggt.
Kristina Alvendal vill riva graffitimålningen Fascinate i Bromsten. Hon är trängd antar jag, som kristdemokraterna i sitt motstånd mot ny äktenskapslag. Om vi släpper igenom detta, har vi alls något existensberättigande? Stockholms stads klotterpolicy kunde lika gärna vara skriven på stentavlor och nedsänkt från himlen.
Det klottras en del i mitt område. När jag går till dagis ser jag den lilla saneringsbilen ibland. Om det ändå fanns en saneringsbil för kisset i tunnelbanehissen. Eller en för skräpet som ligger i slänten vid pizzakiosken. Eller varför inte någon som tog bort alla taskiga ord, men lämnade kvar de snygga och mystiska hop louie-bilderna.
Men enligt Kristina Alvendal går det inte att skilja mellan klotter och graffiti. Alla med sprayburk är lika värdelösa, oavsett ambition. Tydligare kan det knappast sägas. Alvendal säger det ändå: ”många Stockholmare tycker att det är fult” (DN 5/11). Någras verk måste utrotas, medan mångas annonser ostraffat kletas i ögonen på några varje dag de ska till jobbet.
Vad händer med några som hela tiden får veta att det de tycker är fint bara är fult? Not in my hood, sa villaägaren som blev granne med ett graffitiplank (SvD 9/9). De många moderaterna kom dit och höll med. Det är aldrig de som bor i grå hus som bestämmer att de ska vara grå.
Per Wirtén har en vision om en cool, utglesad sprawltown med E4:an som storgata (Expressen 26/10). Hur gärna jag än vill tro att mitt Kungens kurva (gigantiska kundvagnar, förtvivlade barn och hysteriska bilister) kunde bli ”stadens höga” så går det inte. Det är helt enkelt för fult. Alla vet det. Vem faan vill bo i gamla hus, diktade en känd estradpoet. Sen flyttade han till Aspudden.
Elisabeth Hjorth
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan