Smakrevolt

Det kulturliv som under de senaste decennierna har varit präglat av en påfallande hög grad av sömnigt samförstånd och slibbigt nätverkande tycks i slutet av 00-talet vara på väg att äntligen polariseras.
Å ena sidan har vi en allt tydligare tendens till förflackning och popularisering av de stora tidningarnas kultursidor, vilket skett parallellt med att de humanistiska universitetsutbildningarnas status och kvalitet sjunkit drastiskt.
Å andra sidan börjar det höras röster som opponerar sig mot den oheliga alliansen av pophöger och popvänster, där man både bland nyliberaler och inom den postmodernistiska vänstern har uppfattat kulturtradition och bildningsarv som obsoleta – som förtryckande hinder på den moderna individens guldkantade väg mot det ultimata självförverkligandet.
De stora medieföretagens inriktning på paketering snarare än innehåll blir sällsynt tydlig i den utveckling som Aftonbladets kulturredaktion slagit in på.
 Ut med ämneskompetens och in med ett antal pigga namn från radion som ser unga ut men saknar estetiska kompasser och därmed kulturpolitisk profilering.
Man saknar bara Annika Lantz, men får som tur är desto större doser av hennes P1-sidekick, Roger Wilson.
Resultatet är journalistik i stället för kritik.
Tyckande som positionerar i stället för penetrerar, som ger sken av att vara upproriskt men bara stryker medieetablissemanget medhårs.

Men det mullrar i leden. I allt högre grad tycks även gamla luttrade Kris-redaktörer ha börjat fundera över om det kanske ändå är dags att återknyta kontakten med den där stackars ungen som man kastade ut med det poststrukturalistiska badvattnet någon gång i mitten av 80-talet. Kulturarv, var visst namnet.
Utomlands har kulturkonservatismen på senare år vuxit sig allt starkare. För något år sedan startades New Culture Forum, vars sajt är tänkt att fungera som en knutpunkt mellan den brittiska kulturkonservatismen och den amerikanska förlags- och tidskriftsverksamheten runt The New Criterion, vars anor sträcker sig tillbaka till 80-talets så kallade kulturkrig vid de amerikanska universiteten.
I England startade nyligen Daniel Johnson kultur- och samhällstidskriften Standpoint, som tar upp kampen med New labour-anstrukna Prospect. Och i samma veva kom boken The nobility of spirit ut. Författare är Rob Riemen, chef för Nexusstiftelsen i Holland, och budskapet är detsamma som i Johnsons programförklaring i Standpoint: vi måste stå upp för de grundläggande värdena i den västerländska civilisationen, vi måste slå vakt om vår kulturtradition som motvikt till nivelleringen i de stora medierna och utbildningsväsendet.
Riemen citerar i sin bok den spanske barockförfattaren Baltasar Gracián som redan 1646 formulerade själva kärnan i den kulturkonservativa hållningen: ”Människan är född barbar; hon räddas från att vara ett monster genom att tillägna sig kultur. Kulturen är således det som skapar människan, och ju större hennes kultur är, desto större individ är hon.

Den nutida kulturkonservatismen bedriver ett tvåfrontskrig mot de kommersiella aktörer som aldrig hade blivit så farliga om de inte fått eldunderstöd från den seriösa delen av kultursektorn – ni vet dessa professorer med queer- eller postkolonial inriktning, som ägnat de senaste decennierna åt att efter bästa förmåga försöka såga av de högkulturella grenar som de sitter på.
Själv skulle jag vilja peka på huvudsakligen tre faktorer när det gäller hur den seriösa kulturens egna företrädare bidragit till högkulturens marginalisering i offentligheten:
1. Bejakandet av en med tiden alltmer banal modernistisk tankefigur enligt vilken nya estetiska uttrycksformer alltid överträffar de gamla, och där överskridandena av och utmaningarna mot äldre tiders formspråk uppfattats som kvalitetskriterier.
2. Nedvärderingen av den egna kulturtraditionen, vilken har ansetts förtryckande på grund av att den härbärgerat ålderdomliga föreställningar om till exempel kön och ras.
3. Dominansen av postmodernistisk teoribildning, där alla konstnärliga uttryck uppfattas som likvärdiga – där en reklamtext inte anses väsensskild från en dikt av T.S. Eliot.
De som dragit nytta av den här utvecklingen, där olika konstnärliga uttrycksformer relativiserats och likställts, är dock sällan de förtrycka grupper som man påstår sig värna om. Kunskaper i Shakespeares dramatik på gymnasiet har inte ersatts av insikter i persisk poesi, svenska ungdomar läser i dag inte Emilie Flygare-Carlén så som man i går studerade Heidenstam.
I stället ser alla på Sex and the city (och i bästa fall finns det säkert någon yrvaken medieforskare vid Linköpings universitet som med en teoristyrd analys kan visa att denna serie rymmer mängder av sofistikerad samhällskritik och livsvisdom).
Reklam- och mediebyråerna är däremot nöjda över att kunna casha in, när tidningar och tv med den akademiska elitens goda minne paketeras på ett sätt som förmodas appellera till reklambranschens älsklingsmålgrupp: kvinnor mellan 25 och 35.

Det är denna utveckling som paradoxalt nog givit kulturkonservatismen vind i seglen. Att kulturkonservatismen i dag växer sig stark beror på att den utgör det mest effektiva vapnet mot den dränering som under flera decennier pågått av den kulturskatt som universitet, museer och bibliotek traditionellt har ägnat sig åt att vårda och bevara och som kultursidor och kulturtidskrifter tidigare strävat efter att aktualisera och problematisera.
Inom kulturkonservatismen uppfattas nämligen den väsentliga konsten som på en gång autonom och hierarkisk. Vilket är en förutsättning för att vi med konstens hjälp ska kunna utforska oss själva på djupet.
Men konst kan också, utifrån det kulturkonservativa paradigmet, ha en utopisk dimension i det att den visar fram vad människan kan vara i sina bästa stunder – i sin mest förfinade och raffinerade form.
I romaner och filmer konfronteras vi med ett slags ursituationer som tillåter våra känslor och intryck att följa imaginära stigar utan annat syfte än att konfrontera oss med nya och okända erfarenheter, med våra mörka, demoniska sidor likaväl som med vår andliga längtan och strävan bort från det blinda, oreflekterade barbariet.
När vi läser en dikt av Sapfo, lyssnar på en symfoni av Mahler eller betraktar en målning av Caravaggio så öppnar sig inom oss ett slags inre valv. Vi når kontakt med djupare skikt inom oss själva. Skräck, skönhetslängtan, barndomsminnen, kärleksupplevelser: arkaiska skikt inom oss, vilka berör födelsens och dödens stora mysterier. Den stora konsten arbetar över jättelika tidsschakt, oberoende av könstillhörigheter, samtidskontexter och sexuella läggningar.

En dylik konstsyn innebär att kulturkonservatismen ställer sig utanför höger/vänster-skalan. Den ser sina motståndare bland de nyliberaler som vill bryta ner de olönsamma kulturinstitutioner som vårdar, bevarar och tillhandahåller äldre tiders kultur, men också i den kommersialism som bara förmår roa och utmana för stunden, liksom i den politiserade vänsterestetik som uppfattar konst som politiska verktyg för att uppnå sociala förändringar.
Kulturkonservatismen är politisk blott i så måtto att den inte uppfattar den civilisationsprocess som ligger latent i alla mänskliga kulturer som destruktiv och förtryckande utan som något i sig gott.
De totalitära massrörelser som växte fram i början av 1900-talet med så destruktiva konsekvenser för världen – kommunismen, fascismen och nazismen – betraktas inte som en naturlig följd av civilisationsutvecklingen. Tvärtom ses de i linje med en strävan att bryta sig loss ur vad man då uppfattade som en förstelnad borgerlig kultursfär.
På mer än en punkt finns således överensstämmelser mellan dessa rörelsers systematiska förstörelsearbete av kärnan i den västerländska kulturtraditionen och de nutida sabotagen mot högkulturen.
Men att kulturkonservatismen framstår som provokativ beror inte bara på den positiva värderingen av den västerländska civilisationen och dess kulturarv utan också på att den uppfattas som elitistisk (just för att den ser viss konst som mer väsentlig än annan), och därmed som förtryckande.
Man kan dock fråga sig varför det skulle gynna demokrati och jämlikhet att bryta ner alla hierarkier i fråga om estetisk smak. Vi tänker ju inte så inom andra sfärer där smak är inblandat.
Ingen skulle på allvar påstå sig verka mot socialt förtryck på motsvarande sätt inom exempelvis restaurangnäringen – genom att kräva att man bör värdera McDonald’s lika högt som trestjärniga lyxkrogar.
Vill man verka för jämlikhet och mot en förtryckande elitkultur så gör man det tvärtom bäst just genom att skapa förutsättningar för att fler människor får ta del av den kulturella skatt som vår kultur vilar på. Det är en konst som är en självklar del av civilisationsprocessen och som därmed – för att citera Goethe – innebär en ”ständig övning i respekt. Respekt för det gudomliga, för jorden, för våra medmänniskor samt för människans värdighet”.

Av Johan Lundberg
kulturen@expressen.se