Bengt Wanselius och Paul Duncan / Regi Ingmar Bergman
BENGT WANSELIUS och PAUL DUNCAN (red) | Regi Ingmar Bergman | Taschen/Max Ström
Ingmar Bergman sa en gång att han aldrig utgick från en bild utan att den föds ur berättelsen. Detta kan vara en orsak till bildernas slagkraft – de är aldrig dekoration och självändamål utan bär dramats hela laddning och bränner sig fast. Tänk på filmer som Det sjunde inseglet, Persona och Viskningar och rop.
När man öppnar den monumentala Regi Ingmar Bergman bedövas man av bildernas kraft. Redaktionen med Bengt Wanselius och Paul Duncan i spetsen har valt ut 1 100 av 7 000 bilder till boken, som ges ut i samarbete mellan tysk-amerikanska förlaget Taschen och svenska Max Ström.
Det är en utförlig bild- och textbiografi som följer Bergmans yrkesliv in i detalj, från första teateruppsättningen till de sista arbetena. På en bifogad dvd finns två av Bergmans egna bakomfilmer till Gycklarnas afton och Höstsonaten tillsammans med dokumentärer om tillkomsten av Bildmakarna och Saraband. Det var tänkt att boken skulle komma ut till Ingmar Bergmans 90-årsdag i somras. Nu är han som bekant död, men trodde ju på ett liv efter detta och nickar säkert belåtet från sin himmel eller var han nu hamnat. Han sköter regin även från andra sidan.
Bokens text, som inleds med en kärleksfull spelöppning av Erland Josephson, är ett montage av Ingmar Bergmans och 180 andras texter, av brev, intervjuer och material från andra källor, allt sammanflätat i kronologisk ordning. Det redaktionella arbetet är utomordentligt skickligt gjort av sju redaktörer, så att man får en krönika över 70 års konstnärlig verksamhet.
När Bergman skrev om sitt eget arbete i tidningar och tidskrifter var han påfallande självkritisk. Under olika utländska pseudonymer angriper Bergman Bergman för allt det som han brukar beskyllas för av sina kritiker: självupptagenhet och ointresse för samhället. Skrev han för att besvärja kritiken eller var det förstucken självkritik? Lyckades han dra ut taggen eller satt den kvar trots besvärjelserna? Självförtroendet var i alla fall inte alltid så starkt – det framgår av åtskilliga brevcitat på bokens 592 sidor.
Man kommer ofta Bergman nära inpå livet. En poäng är att texterna är från tiden och inte efterhandskommentarer. Det är inte ett försök att beskriva Bergmans personlighet ur helikopterperspektiv, utan snarare direktsändning. Den kronologiska uppställningen gör att samband mellan liv och verk blir tydliga.
Först när man läser Regi Bergman förstår man hur enormt produktiv Ingmar Bergmans verkligen var. Han citerade gärna Schillers ord om att flit är det enda konstnären kan berömma sig av. För Bergman själv var fliten självklar, inte minst av ekonomiska skäl. Men inte bara. Det fanns en väldig skaparlust, en kärlek till leken på scenen, i filmateljén och i musikens värld. Men leken krävde disciplin och smartness. Många har vittnat om att Bergman var en tuff affärsman och inte höjd över ekonomiska realiteter som han kunde låtsas.
Han var full av självmotsägelser, på en gång borgare och bohem. Han menade nog nästan vad han sa, när han tyckte att skådespelare borde bo i cirkusvagnar, så att man kunde flytta dem som det passade. Helst skulle han gjort dem sällskap, för det var skådespelarna han älskade mest. Särskilt om de gjorde som han sa.
Regi Ingmar Bergman väger 6,1 kilo. Ändå är sista ordet inte sagt. Förlaget har velat visa en gladare och mer positiv Bergman än den man annars brukar se. Dämonerna har drabbats av utvisning för foul. Om någon hade fotograferat vredesutbrott hade kontrollmänniskan Bergman säkert sett till att bilderna blev stoppade. Kanske har Håkan Lagher rätt när han i Film & tv skriver att det alltsedan Ingmar Bergmans död pågår en gullifiering av mästarens minne.
Av Nils Petter Sundgren
kulturen@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan