Silence fiction

Riksdagen antog den 18 juni 2008 regeringens förslag om ”En anpassad underrättelseverksamhet”, vilket framför allt rörde en expansion av Försvarets Radioanstalts (FRA) mandat för försvarsunderrättelseverksamhet från ”yttre militära hot” till ”yttre hot”. FRA har rätt att spana på svenskar om de är kopplade till ett yttre hot, till exempel i fråga om terrorism. Vidare innehöll den antagna lagstiftningen en ny skyldighet för Internet- och telekomoperatörer att överföra all trafik i de berörda kablarna till FRA. Ett ständigt återkommande tema i debatten är också under vilka förutsättningar FRA kan stödja polisens brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet.
Riksdagens beslut föregicks av protester från alla delar av det svenska samhället. Vissa kritiker menade att lagstiftningen var ett steg mot ett Storebrorssamhälle av samma karaktär som George Orwell beskriver i sin roman 1984. Lagen och dess förarbeten talar om att FRA ska förebygga, förhindra och bekämpa hot, däribland brott, vilket är något delvis annorlunda än vad George Orwell beskrev. I 1984 övervakas medborgarnas individuella och faktiska agerande, medan förebyggande och förhindrande förutsätter någon form av prekognition, det vill säga kunskap om framtiden.

Referensen till 1984 frammanar bilden av att den svenska staten snart kan inspektera oss på samma sätt som storebror betraktar Oceaniens medborgare genom deras teleskärmar. Idén om en sådan allseende överhet går tillbaka till Jeremy Benthams kända Panoptikon-fängelse. I detta kan en enskild övervakare, i teorin, inspektera flera individer samtidigt. Som fånge i den panoptiska cellen vet man att ens förehavanden alltid kan vara övervakade, vilket skapar en ”polis i huvudet” hos subjektet.
Men för att förstå FRA-frågan måste vi gå bortom de ständiga referenserna till 1984 och panoptikon. De övervakningsteknologier som under senare år introducerats av såväl underrättelsetjänster som storföretag har inte som syfte att inspektera isolerade individer. Fokus ligger snarare på att skapa databaser över relationer mellan individer, samt över individers informationssökning, rörelser och konsumtion. Genom att låta superdatorer finna mönster i dessa databaser hoppas man kunna förutspå framtida beteenden. En mer relevant litterär referens är alltså Philip K. Dicks Minority Report, där ordningsmakten inriktat sig på att finna ”pre-crime situations” och på så vis stoppa brott innan de hinner begås. 1956 spekulerade Dick att sådana förutsägelser kan genereras av tre synska ”pre-cogs”; idag ser vi att FRA:s 182 teraflops-superdator kan utföra samma uppgift. Minority Report tar upp paradoxer och alternativa verkligheter som skapas genom prekognition när polischefen för ”pre-crime” mottar en förutsägelse att han ska mörda en man han aldrig har hört talas om. Berättelsen tar även upp risken med en stark militär i fredstid och väcker frågor om människans fria vilja och mer specifikt, som berör FRA-debatten, tankar kring oskyldighetspresumtionen. Till detta ska vi återkomma.

En annan litterär referens rör Isaac Asimovs romansvit om Stiftelsen där det framtida samhället styrs av ett imperium. Centralgestalten Hari Seldon lägger vid en matematikkongress fram teorin om psykohistoria, vilket inbegriper avancerad samhällsanalys, matematik och vetenskap, som gör det möjligt att förutsäga framtiden. För att förebygga imperiets förestående fall startar han Stiftelsen som, genom att samla all världens vetande, kommer att utvecklas till en vetenskapens oas i en tid av vetenskapligt förfall. Genom sin överlägsna vetenskap, och genom att dess utveckling hela tiden styrs in i ”Seldonkriser” växer sig Stiftelsen allt starkare. En ”Seldonkris” kan bestå av ett yttre eller inre hot. Periodvis hålls Stiftelsens arbete hemligt och ledningen undanhåller den egna organisations tekniker kunskap om det större sammanhanget. Detta är ett exempel på hur en elit av experter i hemlighet och av omsorg räddar samhället. Mot bakgrund av debatten om FRA-lagen skulle terrorhotet kunna utgöra en ”Seldonkris” och därmed ett berättigande för FRA:s existens. Tankefiguren om teknokrati är ett uttryck för en elitistisk samhällssyn som i sin extrem kan komma i konflikt med demokratiska principer.

Vi som författat denna text har tidigare med forskare och signalspaningsexperter (DN Debatt 3/9-08) beskrivit hur FRA med kraftfull dator och rätt analysverktyg (sociogram) kan studera den elektroniska kommunikationen för att därigenom urskilja personer med exempelvis avvikande sociala nätverk och vanor på internet. Vi har också funnit stöd i lag och förarbete för detta arbetssätt. Vår slutsats är att FRA använder sociogram på den massiva mängd data som insamlas vilket bekräftats av signalspaningsexperter.
Problemet är att data måste samlas in under väldigt lång tid och vi kan inte i förväg veta vem som uppfyller kriterierna för en ”avvikande” person kopplad till ett yttre hot. Därför måste FRA spara på sociogram över en stor mängd människor, med andra ord en omfattande kartläggning av helt oskyldiga människor. Vidare är det ett känt faktum att övervakning fungerar bäst mot dem som inte vet att de är övervakade, samt mot dem som saknar förmåga att värja sig mot övervakningen. Vår egen uppfattning
är att förhoppningarna på att denna teknik ska förhindra terrorism är kraftigt överdrivna. I USA och Storbritannien har studier gjorts och artiklar skrivits beträffande effektiviteten av insamling av elektronisk information och användande av sociogram, vilket innefattas av det bredare begreppet ”databrytning” eller på engelska ”datamining”. Slutsatserna är att denna teknik är ineffektiv för att bekämpa terrorism.

Utifrån denna bakgrund vill vi utveckla vår kritik mot FRA:s arbetsmetod som bland annat syftar till prekognition. För det första, de flesta människorna i Sverige är oskyldiga i bemärkelsen att de inget har att göra med yttre hot och därför aldrig borde bli föremål för FRAs avlyssning och kartläggning genom sociogram. De har ”rent mjöl i påsen”. Med teleavlyssning, som rättegångsbalken talar om, avses både traditionell telefonavlyssning och granskning av elektronisk kommunikation i form av e-post och fax. Därför anser vi att det är korrekt att tala om att FRA avlyssnar även om de inte lyssnar på telefonkommunikation med hörlurar. Problemet är att FRAs arbetsmetod bygger på att man inte bara kartlägger ”skyldiga personer” utan även människor i deras närhet och personer som genom omedvetna vanor uppfattas som ”avvikande”. Detta gör att även människor med ”rent i mjöl i påsen” kan bli föremål för FRAs och andra myndigheters strålkastarljus. Det finns exempel från andra europeiska länder med liknande system. Förra året genomsöktes den tyske sociologen Andrej Holms lägenhet av polisen, var på han arresterades eftersom han forskade om extremistgruppers aktivism i städer och hade gjort internetsökningar på och referenser i sin forskning till ord som används i tyska vänsterkretsar, till exempel ”social statushöjning av ett stadsområde” och ”orättvisa”. Han hade uppvisat ett ”avvikande” beteende och trots att han hade ”rent mjöl i påsen” fick han förklara för polisen varför han var oskyldig. Detta är omvänd bevisbörda, den enskilde ska föra fram bevisning om sin oskuld istället för att staten ska bevisa skuld. Samma utmaning mötte huvudfiguren i Minority Report. Med FRA-lagen är vi på väg över Rubicon, där vi lämnar bakom oss en av den västerländska civilisationens mest grundläggande principer.

Tyskland framhålls ofta som ett föredöme av dem som vill rädda FRA-lagen, men vi kan se fler exempel på missbruk i detta land. Pär Ström skrev i Expressen den 31 maj hur ”ledningen för den statliga telejätten Deutsche Telekom, Tysklands Telia, har använt databasen över genomförda telefonsamtal (trafikdata) till att spionera på anställda och journalister. Under åtta år har hundratusentals telefonsamtal gåtts igenom med datorer i syfte att ta reda på vilka anställda som ringt journalister. Enligt de allra senaste uppgifterna har även ‘rörelseprofiler’ tagits fram – människors promenader och resor sägs ha kartlagts med hjälp av lagrade data om mobiltelefonernas geografiska förflyttningar.”
Datalagring har pågått i Tyskland sedan början av 2008. En studie från institutet Forsa den 2 juni 2008 visar att detta har förändrat människors beteende. Studien visar att 11 procent redan har minskat sitt användande av kommunikationsmedel, och över hälften (52 procent) kommer inte att ringa eller e-posta till personer som psykologer, äktenskapsrådgivare eller beroendehjälplinjer eftersom de vet att det registreras. (Värt att notera är att före detta östtyskar är mycket mera undvikande mot att i framtiden kontakta via telefon, mail eller mobil (66 procent mot 49 procent), vilket främjar tesen att det finns ett ”minne” av ett totalitärt styre, och att detta återaktualiseras i datalagringslagen). Rimligen uppstår liknande oro hos människor med FRA-lagen.

Vanliga människors självcensur är ett större hot mot demokratin och gör mer skada en vad terrorister någonsin kan åstadkomma. Vi gör terroristernas arbete genom att avveckla demokratin. Med FRA-lagen skapar vi både ett bristfälligt system för ”pre-crime” och en sämre variant av Panoptikon där vi oroar oss för att beblanda oss i fel sällskap, röra oss fel eller söka ”fel” information. Kontrollsamhälle och bristande rättssäkerhet samtidigt. Stiftelsen har funnit sitt berättigande och medborgarna förlorar.

MARK KLAMBERG
Doktorand juridik,
Stockholms
Universitet

KARL PALMÅS
Civilingenjör
och doktor i sociologi,
Handelshögskolan
vid Göteborgs universitet

CHRISTOPHER KULLENBERG
Doktorand vetenskapsteori,
Göteborgs universitet