Jutta Ditfurth / Ulrike Meinhof - en biografi

JUTTA DITFURTH | Ulrike Meinhof – en biografi | Översättning Ann-Sofi Ljung-Svensson och Per Svensson | Albert Bonniers förlag

Det är nu mer än trettio år sen Ulrike Meinhof, den fruktade kvinnliga ledaren för Baader-Meinhof-ligan – eller Röda Armé-fraktionen, som de egentligen kallade sig – hittades hängd i cellen på häktet Stammheim.
Meinhof betraktades sedan många år som den västtyska statens huvudfiende, och glädjen var därför stor när hennes död tillkännagavs. Men det mullrade under ytan. Frågetecknen kring Meinhofs död var många – hade hon i själva verket mördats, på uppdrag av CIA eller den tyska regeringen? Och hur var det med förhållandena på häktet? Liknade inte de metoder man använde för att knäcka RAF:s medlemmar (och som numera används mot Guantánamos interner) tortyr?
Och hur stod det egentligen till med rättssamhället? Processen mot RAF tycktes oändlig och orättvis, undantagslagar tillämpades, försvarsadvokater fick sparken utan anledning, regler och förordningar åsidosattes dagligen.
Redan före Meinhofs död började legenden om henne att skapas: hon var ett kvinnligt monster, en martyr, en hyperintellektuell massmördare, förövare och offer
i en och samma person.

Trots alla artiklar och böcker är det egentligen först genom journalisten, sociologen och miljöpartisten Jutta Ditfurths sakliga biografi som jag skymtar Ulrike Meinhof bakom myten, en människa som varken var god eller ond utan bara en sorglig produkt av ett krigstraumatiserat samhälle.
Ulrike Meinhof föddes 1934 i norra Tyskland. Hemmet var nazistiskt och fadern framstår i efterhand som en ganska otäck figur som ljög och manipulerade till sig en karriär inom museivärlden med benäget bistånd av diverse partipampar.
Efter hans tragiska död i cancer träffade modern en ung, lesbisk studentska. Mamma Ingeborg och den begåvade Renate Riemeck slog sina påsar ihop, vilket skulle få stora konsekvenser för lilla Ulrike. Renate kom i själva verket att spela en huvudroll – eller snarare flera roller – i hennes liv, som elak styvmor, uppmuntrande mentor, kvinnlig förebild och iskall förtryckare.
Både Ingeborg och Renate gjorde medlöperiet till en livsstil. Ingeborg genom att efter makens död leva gott på olika ”stipendier” från nazistvänner och sedan söka tjänst hos de allierade, Renate Riemeck genom att förneka sina nazistsympatier (hennes medlemsnummer var 8915151) för att sedan göra en u-sväng och bli en av efterkrigstidens mest radikala fredsaktivister.
Inte undra på att den unga Ulrike ofta kände att marken gungade under hennes fötter. Sedan Ingeborg också gått bort i cancer, blev hon helt utlämnad åt Renate, som verkar ha satt en ära i att försumma syskonen Meinhof så mycket som möjligt. Däremot övervakade hon deras studier och små förälskelser med örnblick och tuktade Ulrikes tidiga lesbiska böjelser med fast hand.

Det är säkert ingen slump att Jutta Ditfurth valt att skriva sin biografi just nu. Irak-krig och nygamla terroristlagar i stora delar av västvärlden, kombinerat med ständiga hot från islamistiska terrorister, gör det lättare att känna igen de fascistiska mekanismerna för 1970-talet, både skräcken och repressalierna.
Det kalla kriget präglade Meinhofs vardag och begränsade hennes livsval från början, när hon som student 1958 valde att delta i antiatomrörelsen och gå med i det förbjudna kommunistpartiet (KPD). Sedan enrollerades hon i den vänsterradikala tidskriften Konkret, med redaktion i det chica Hamburg, redan från början medveten om att den finansierades från DDR för att skapa vänsteropinion i Västtyskland.
Hon blev stjärnkrönikör, men tycks ha vantrivts med livet i strålkastarljuset.
Förhållandet till maken Klaus Rainer Röhl, tidskriftens chefredaktör, knakade också i fogarna, inte bara på grund av att han ideligen bedrog henne med andra kvinnor, utan också därför att Meinhof upplevde honom som feg och politiskt inkonsekvent.
Från 1967 och en bra bit in på 70-talet bedrev det västtyska majoritetssamhället med Springerpressen i täten klappjakt på vänstersympatisörer, till en början diskret, men snart skulle motsättningarna trappas upp.
Sammantaget var det en tid av paranoia. Ulrike Meinhof i likhet med många av sina generationskamrater tycktes ibland se Västtyskland som ett enda stort Auschwitz. Hon hoppade av Konkret, som hade börjat förfalla, och ägnade sig – framgångsrikt – åt att göra radio- och tv-dokumentärer, bland annat om tvångsomhändertagna ungdomar. Hon tyckte att hon stötte på enormt motstånd. Hon radikaliserades.
Mötet med den karismatiska Gudrun Ensslin kan ha varit avgörande, men det politiska bränslet, vreden och maktlösheten, fanns där tidigare. Hon fick det, skriver Ditfurth, inte att gå ihop. På ytan levde hon i en demokrati, men som journalist förvägrade man henne grundläggande demokratiska rättigheter. Vietnamkriget och USA-imperialismen fick fortgå, medan kritikerna tystades, obarmhärtigt.
Västtyskland var i Meinhofs ögon lika mycket en lydstat som Östtyskland, fastän ingen ville erkänna det.
Men det där sista steget, från aktivist till terrorist med handgranater i fickorna, kan inte ens Ditfurth helt förklara.
Hur kom det sig att en borgerligt uppfostrad tvåbarnsmor lät sig utbildas av palestinsk gerilla, började råna banker och öppnade krig mot det etablerade samhället? Svaret måste sökas genom studier av hela bilden, inte bara detaljerna.
”Själv blev Ulrike Meinhof en myt redan under sin livstid. Fortfarande kan hon framstå som en gåta”, skriver förlaget filosofiskt i baksidestexten.
Styrkan i Jutta Ditfurths minutiöst researchade biografi är att den vägrar att spinna vidare på den ”gåtan”, utan tvärtom ställer förhållandena, de privata och de politiska, i klargörande blixtbelysning.

Ulrika Kärnborg
kulturen@expressen.se

Ulrika Kärnborg är författare och kulturjournalist i Dagens Nyheter.