Guds clowner

Jag ligger i skilsmässa. Det är en lång relation som ska avslutas, faktiskt en livslång sådan, så min tveksamhet inför att skriva under den där blanketten är begriplig. En del beslut är svårare än andra. De går inte att forcera, de kräver eftertanke och besinning.
Jag stirrar på blanketten som har legat på mitt skrivbord i några veckor nu. ”Anmälan om utträde ur svenska kyrkan.” Ja, det tar emot att skriva mitt namn på den där blanketten, för jag har i hela mitt vuxna liv betraktat Svenska Kyrkan som min kyrka, som min religiösa hemvist, som en del av min identitet, som en av de platser där jag hörde hemma.
I takt med att Svenska Kyrkan ägnat sig allt mer åt allmänt mys och allt mindre åt att förkunna Guds ord har dock den där känslan av samhörighet försvunnit.
Allt oftare ersätts predikan av allmänetiskt dravel om att vi ska vara ”snälla mot varandra och borde kramas lite mer”. Det är ”låga-tröskel-gudstjänster” och ”dansbandsmässor” och film och dans och sagoläsning och saft och bullar och Gud vet allt (bara inte det, framför allt just inte det: Gud, alltså).
Det anordnas pilgrimsvandringar till Ikea, vilket den något teologiskt bevandrade har svårt att svälja: att få ihop just pilgrimsvandringar med dess fattigdomsideal med målet Ikea känns minst sagt svårsmält, och frågan är väl varför just shopaholics ska pilgrimsvandra. En Malmöförsamling inbjuder till ”Motståndsgrupp” – alltså en samtalsgrupp för dem som känner motstånd inför ordet Gud.
Varför det undrar jag, som faktiskt helhjärtat tror på Gud, (jo, jag har mina stunder av tvivel, det hör liksom till, men jag känner inte motstånd). Varför är inte vi som faktiskt definierar oss som kristna intressanta för Svenska Kyrkan?

När jag kommer till kyrkan vill jag be och bekänna. Jag vill få syndernas förlåtelse och jag vill ta emot nattvarden. Jag vill höra Guds ord förkunnas av en kunnig teolog som inte väjer för det som är svårt, som det där med korset, lidandet, ondskan, synden och döden. Allt det där som också finns i människans liv. Som är en oundviklig del i att vara människa.
Att vara människa är ju faktiskt att misslyckas ibland, att göra fel, att synda. Att möta ondskan. Att utsättas för lidande. Om inte kyrkan vågar tala om det, vem vågar då?
Jag vill också höra om kärleken, godheten, glädjen, nåden, barmhärtigheten och förlåtelsen. Det där som också finns i människors liv, då och då. Jag vill höra talas om det på allvar. På riktigt. Så att det känns. Inte något banalt Bamseprat om att vara snäll och kramas. Jag vill framför allt höra om Gud. Jag vill bli tagen på allvar, som en tänkande och kännande människa.

För några veckor sedan publicerade jag en text i Kyrkans Tidning där jag kritiserade Svenska Kyrkan för att vara banal, ängslig och lida av en intellektuell och teologisk nöd samt meddelade mina planer på att lämna den.
Jag har fått närmare femtio mejl och ett antal telefonsamtal från lekmän och anställda i Svenska Kyrkan sedan dess. Med några få undantag delar de mina åsikter. Många delar min känsla av hemlöshet och sorg över en kyrka som inte längre är kyrka, många känner främlingskap inför den bild som Svenska Kyrkan allt oftare väljer att ge av sig själv i offentligheten. De som har hört av sig till mig är människor som delar mina liberala värderingar: som anser att det är lika självklart med kvinnliga präster som med samkönade äktenskap.
Det här handlar alltså inte om missnöjda konservativa bokstavstrogna krafter. Det handlar om fromma main-streamkristna som är trötta på den hippa, men ack så tomma, mälardalskristendomen. Den där som gärna talar om feminism och om bögar och om klimathotet och äter vegetariskt och ekiperar sig hos Odd Molly eller i svarta jeans men som börjar stamma och flacka med blicken om Jesus eller helvetet kommer på tal.
Svenska Kyrkan lägger sig vinn om att finnas där människor är. Det är utmärkt att Svenska Kyrkan finns med både i Almedalen, på Pridefestivalen och på Bokmässan.
Jag önskar bara att man funderade över varför man är med och vilket budskap man vill sända. Det räcker inte att synas och höras. Vad man säger spelar faktiskt också roll.

Ann Heberlein
kulturen@expressen.se