Varför så tyst?

De humanistiska institutionerna vid våra högskolor och universitet har under decennier varit föremål för återkommande sparbeting. Tillfälliga nedgångar i studentillströmning eller ändrade direktiv för exempelvis anslagstilldelning har lett till vågdalar där läget sett mörkt ut. Regelmässigt har dock de hårda åren avlösts av bättre tider då det erbjudits förhållandevis stora möjligheter att kreativt utforma nya kurser, leda tankeväckande seminarier och forska. Under de senaste fem–sex åren tycks det ha skett ett trendbrott. Nu kan man snarast tala om ett sluttande plan – och dessvärre förefaller den nedåtgående trenden inte vara lokalt betingad utan tvärtom utmärka humaniora över i princip hela landet, oberoende även av lärosätenas status.
Tillståndet kan beskrivas i form av en ond cirkel: Färre studenter med intresse för humaniora söker till universitetsutbildning i humaniora. Detta leder till minskade anslag. Minskade anslag leder till minskade undervisningsresurser, vilket innebär färre timmar per grupp och ökat antal studenter per grupp, vilket i sin tur leder till missnöje och därmed till ytterligare minskning av studenttillströmningen. Och så vidare.
Med tanke på att förkunskaperna från gymnasiet sjunkit successivt innebär neddragningar av antalet undervisningstimmar per student på universitetet ett allvarligt hot mot kvaliteten, i synnerhet i kombination med de underförstådda kraven på så hög genomströmning som möjligt. Ofta erbjuds heltidsstudenter bara sex timmars undervisning i veckan, detta i kontrast mot runt tjugo för dem som förkovrar sig i teknik och medicin. Studenter med höga ambitioner söker sig ofta till andra ämnesområden än humaniora, alternativt läser flera kurser samtidigt eller förvärvsarbetar.

Som framgår av ovanstående lägesbeskrivning är en av bovarna i dramat den förändring som genomfördes på initiativ av den förra borgerliga regeringen, nämligen att medel tilldelas institutioner på basis av antal studenter och genomströmning. En av konsekvenserna av systemet är att tillfälliga nedgångar i studenttillströmningen riskerar att permanentas just på grund av att systemet låser institutionen i den onda cirkel som beskrivits ovan. Anslagssystemet gör automatiskt att det ”behövs” få lärare och forskare i humaniora, vilket dränerar humaniora på kompetens.
Ytterligare ett hot mot kvaliteten är de sammanslagningar av institutioner som genomförts på äldre och nyare universitet för att hantera de ekonomiska problemen genom att till exempel spara in på administrativ personal. Resultatet har inte sällan blivit institutioner där sex, sju eller upp till tjugo ämnen ska samsas, och där det ämne med de minsta omkostnaderna kommit att framstå som förebildligt. Ett ämne med få professorer och stor studentgenomströmning och därmed stora intäkter på basis av studentgenomströmning gör det legitimt att ifrågasätta närvaron av flera professorer i ett ämne med tydligare forskningsinriktning och mindre studentunderlag.
Neddragningen av administrativ personal innebär att professorer nu ofta får ägna sig åt kopiering och administrativt kontorsarbete, ett slöseri med kompetens, tid och pengar. Finansieringssystemet är alltså ett hot mot forskningen.

De reformer som genomfördes under de följande socialdemokratiska regeringarna förvärrade krisen. Reformeringen av doktorandutbildningen innebar att alla doktorander skulle ha heltidslön under fyra år samt att de måste bli klara på de avsatta fyra åren. Detta har medfört dels att universitetet tar på sig en mycket stor kostnad för att anställa en doktorand, dels ett tvång att välja så avgränsade ämnen att avhandlingen kan avslutas inom den satta tidsramen.
På så sätt har man lyckats med konststycket att kombinera en ekonomisk fördyring med en sänkning av ambitionsgraden.
Numera antas få doktorander eftersom de är för dyra. Den dåvarande utbildningsministern Carl Thams reform gjorde det möjligt för universitetslärare att bli befordrade till professorer, även om det inte fanns någon ledig professorstjänst. Detta ledde också till att omkostnaderna kommit att stiga för institutionerna utan att intäkterna ökat. För statlig verksamhet har det förekommit en uppräkning på runt 0,8 procent per år samtidigt som omkostnaderna för institutionerna stigit med närmare 4 procent per år, vilket inneburit att tre procent av anslagen förlorats varje år, och detta alltså obeaktat de minskningar av anslagen som blivit en konsekvens av minskad studenttillströmning.
Det krävs ingen större fantasi för att inse hur detta samverkar för att skapa växande ekonomiska problem.
Många av problemen delas av alla universitetsämnen men med tanke på humanioras kräftgång är det med viss undran och förstämning som vi tar del av Lars Leijonborgs och Jan Björklunds utspel om svensk akademisk forskning på DN Debatt den 3 augusti. Där nämns inte ett ord om vikten av humanistisk forskning, utan det är teknik och medicin som får allt intresse och det talas mycket om internationalisering. Får humaniora mer utrymme i den kommande forskningspropositionen fast detta inte fått plats i artikeln? Finns det en insikt om att de nu moderna trenderna om anställbarhet, kortsiktig ekonomisk lönsamhet och entreprenörsanda inte alltid passar humaniora särskilt bra?
Den typ av internationalisering som tar sig uttryck i krav på att alla vetenskapliga arbeten skall skrivas på engelska, att undervisning ska bedrivas på engelska och att resurser tilldelas institutioner på basis av mängden publiceringar i peer review-tidskrifter (där texterna bedöms av en internationellt sammansatt grupp av ämnesexperter), kan exempelvis sägas utgöra ytterligare ett hot mot vissa sektorer av humaniora.
Humanistiska ämnen med bas i samhälls- och kulturlivet riskerar paradoxalt nog genom kraven på internationalisering att i stället få en renodlad inomvetenskaplig profil. Peer review-systemet innebär att det värderas högre att få en artikel publicerad i en amerikansk specialtidskrift som läses av en handfull specialister än att skriva en artikel i ett internationellt samhällsmagasin – eller för all del en svensk dagstidning – med hundratusentals läsare.
Humanister är måhända inte nyttiga i ett snävt bokhållarperspektiv på utbildning. Men de är nödvändiga. I en tid när värdefrågor om individers och gemenskapers rättigheter och skyldigheter står på dagordningen, när identiteter och tillhörigheter möts i global konflikt eller lokal integration, står vi illa rustade om vi saknar begrepp och teorier att analysera denna komplexa värld.
 I avsaknad av de perspektiv som filosofer, historiker och andra humanister förfogar över, utlämnas vi åt en platt relativism och en navelskådande subjektivism, där alla normer och traditioner antas vara lika bra, där kriterier för att skilja hållbara resonemang från ohållbara har suddats ut, och där ett hållningslöst hyllande av mångfald maskerar en aningslöshetens enfald.
Vi kan bättre än så. Andra har kunnat bättre än så före oss.
Men om lovtalen till det kritiska tänkandet ska bli något annat och mer än pliktskyldiga floskler i policyplaner, styrdokument och festtal, så fordras att redskapen hålls vässade och att kontinuiteten bakåt bevaras levande. För detta fordras närvaron vid svenska lärosäten av en levande, livaktig och livsduglig humaniora. Svensk högskolepolitik har på sistone till stora delar motverkat en sådan ambition. Vilken strategi har den nuvarande regeringen för att göra svensk humaniora stark och livaktig igen?

Per Bauhn
Professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar
Peter Englund
Historiker och ledamot av Svenska Akademien
Inger Enkvist
Professor i spanska vid Lunds universitet
Eva-Carin Gerö
Professor i grekiska vid Stockholms universitet
Karin Johannisson
Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet
Johan Lundberg
Chefredaktör, Axess Magasin
Anders Olsson
Professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet
Per Svensson
Kulturchef, Expressen