Okänd soldat

ACCRA. I Ghana försöker jag veckla ut en historia som för varje källa sprider sig till ett nytt afrikanskt land. På middag i kolonialslottet hos Västafrikas världsbankschef får jag veta att även före detta soldater från Etiopien och Kenya finns i Irak. De åkte dit för att eskortera nyckelpersoner när striderna eskalerade 2004.
På några veckor har mitt enkla reportage om sydafrikanska legoknektar utvidgats till minst 20 000 afrikaner, från ett halvt dussin länder, som hittills anställts och utgjort en vital del av amerikanernas krig i Irak.

Sommaren 2003 kom jag som utbytesstudent till den republikanska småstadsklichén Canon City. Patriotismen bolmade i bibelbältets Colorado, vars söner just skickats i väg för att befria Irak. Under hösten kom de första flagginsvepta kistorna hem, och för en regering som ljugit sig till krig var varje nytt lik ett gissel. Ännu en familj som började leta sanningen. Fler killar som vacklade kring värvning. Under mitt år såg jag en övertygad befolkning gå från tilltro till tvekan över krigets anledning och riktighet.
Höga förlustsiffror är det enskilt största problemet för att upprätthålla ett invasionskrig som det i Irak. Men 900 kistor har aldrig burit amerikansk flagg. 12 000 sårade står inte med i den officiella statistiken. Många kommer från den inhyrda skuggarmén med soldater från syd.
– Vi anställer afrikaner för de har värdefulla erfarenheter av konflikter och en krigsvana som de flesta andra i världen saknar.
Orden är Dough Brooks, chef för en företagsgrupp som handlar med legosoldater i Mellanöstern under det eufemistiska namnet International Peace Operations Association.

Irakkriget har inneburit ett paradigmskifte i krigskonst. Efter den 11 september, när terrorismen skulle bekämpas med don quijotisk iver, led Pentagon av ett soldatunderskott orsakat av nedbantningen efter kalla kriget. Försvarsminister Donald Rumsfeld tog då chansen att spruta in den entreprenörsanda som militären enligt honom saknat. Sju år senare är de privata styrkorna fler än de vanliga trupperna i Irak. Förutom de 118 000 irakier som kontrakterats understödjer 60 000 privatanställda från över 100 olika nationer den reguljära arméns ockupation. De utför främst traditionellt militära uppgifter som militären gärna slipper.
Och enligt marknadens evangelium kommer många från södra halvklotet: Amerika har en efterfrågan. Afrika ett utbud.

Afrikarapporteringen i väst är fortfarande upptagen av krig och misär, samtidigt som kontinentens konflikter kraftigt minskat. Fredstider betyder dock att länder som Angola, Sydafrika, Namibia, Sierra Leone och Moçambique härbärgerar arméer av arbetslösa exsoldater som nu kan fortsätta sin krigsvandring i Irak.
– Självständighetskriget mot apartheid i Namibia slutade 1988. Många veteraner har varit arbetslösa sedan dess. Att hyra in dem till nya krig är ett hänsynslöst utnyttjande av en utsatt och fattig grupp.
Phil ya Nangoloh vet allt om rekryteringen. Han är ordförande för National Society of Human Rights in Namibia (NSHRN), som kämpar för ett afrikanskt exportstopp av legosoldater. Likt någon med högt blodtryck försöker han balansera rösten och kontrollera sin upprördhet när han pratar om veteranerna.
Många skippade skolan för självständighetsstriden. Vissa började redan som barnsoldater. Phil var själv gerillakämpe på 70-talet i SWAPO-armén – South West Africa Peoples Organization – och stred mot Sydafrika tillsammans med flera av dem som nu är i Irak.
– De som tar jobben har inte alltid tillgång till tidningar eller tv så de vet inte att bomber smäller i Irak varje dag. De rekryteras med löften om ”non combat low-level security missions”. Men hur kan det vara low security när flera SWAPO-soldater redan dött?

”Under min hjälm skymtar jag dussintals sönderbrända bilar”. På ett internetcafé i huvudstaden Accra läser jag en FN-arbetares beskrivning av den milslånga färden längs en av världens farligaste vägar: den som leder från gröna zonen i centrala Bagdad till internationella flygplatsen.
Resenärerna eskorteras av en tungt bestyckad höghastighetskonvoj, ständigt redo för självmordsbombare och bakhåll. När de närmar sig Camp Victory som omger flygplatsen ser FN-tjänstemannen att de ugandiska soldaterna med M-16-gevär och body armour som sköter basens yttersta beskydd öppnar portarna. Äntligen kan han andas ut.
Det kan inte afrikanerna.
Vissa har lättare serviceuppdrag inne på baserna, men andra verkar i det våldsamma skeendets mitt. Ugandiernas Camp Victory har utsatts för raketbeskjutningar, konvojer genom rebellkontrollerade områden körs av namibier, och oljepipelines som är attraktiva sabotagemål för det irakiska motståndet beskyddas av angolaner.
Där afrikaner opererar finns färskt blod.
Ändå presenterar företagen som utför Pentagons privatiserade arbetsuppgifter jobben som ”low-level security” när de rekryterar.

Lobbyister i Washington har även försökt avlägsna benämningen legosoldater från den offentliga terminologin; ”säkerhetsentreprenörer” eller ”globala spänningslösare” är namn med mer humanitär klang.
Men enligt Phil ya Nangoloh faller många av de privatanställda afrikanerna under FN:s legosoldatsdefinition. De har varit hans starkaste argument för ett förbud och motståndet har gett resultat.
När det Tennesseebaserade företaget Special Operations Consulting i september 2007 satte in annonsen ”Help wanted – security guards to work in Iraq” i namibiska dagstidningar, svarade Phils organisation NSHRN med en medial moteld som upplyste om uppdragets risker. Ett folkligt missnöje växte fram i huvudstaden Windhoek och den namibiska regeringen pressades till handling.
En månad senare gavs SOC:s representanter ett ultimatum: lämna landet eller riskera åtal. Rekryteringen upphörde.
I Sydafrika råkade företaget Executive Outcomes ut för samma sak. Där har man nu som första afrikanska land förbjudit all rekrytering av soldater till Irak.

Exakt hur många som åkt till Irak är svårt att veta. Pentagon räknar varken döda eller levande och bolagen har ingen redovisningsplikt. I Uganda, där inbördeskriget mot Lord’s Resistance Army fortfarande pågår, får jag kontakt med författaren Magoba Waalabyeki.
– Minst 5 000 ugandier har hittills anställs för en mängd olika uppdrag, säger han.
– De har en månadslön på 700–1000 dollar i månaden, en överklassinkomst i Uganda, men bara 15 procent av vad en västerlänning kostar.
Pengarna investerar de nyrika veteranerna i hus, bilar, mark eller jordbruk och våldsekonomin från Mellanöstern utgör därmed nu en egen tårtbit av landets BNP.
Men det är inte främst att de är billiga som gör tredje världen-soldaterna så åtråvärda. Deras största fördel är att de inte kan bli föremål för insyn från omvärlden.
Likt gränsöverskridande kapital står den globala armén fri från parlamentarisk kontroll och opererar på behagligt avstånd från USA i en tid när det inhemska krigsmotståndet är obevekligt. Paramilitärens förluster rapporteras inte, de omnämns inte i medierna och många amerikanska söner kan stanna hemma och låta en ”coalition of the billing” sköta ockupationen åt dem.

Även lagarna är andra för de inhyrda. De är inte lika lätta att åtala och det har inte samma skydd. Magoba Waalabyeki berättar att det i huvudstaden Kampala nu diskuteras vilken kompensation sårade och stupade egentligen får. Ett säkerhetsföretag vägrar betala två skottskadade män, och någon psykisk vård efter tjänstens slut är inte reglerad i anställningskontrakten.
Till veteraner i USA har Donald Rumsfeld sagt att soldater med posttraumatisk stress ska få behandling av privata sjukvårdsföretag.
Ännu märks det inte i Uganda.    

Axel Gordh Humlesjö
kulturen@expressen.se