Dramaqueen goes Folkpark

Mary J Blige är en mix mellan Chaka Khan och Lill-Babs. Hon har det sedvanliga getto-glam-blinget på sig när hon under stort jubel kommer in på Skeppholmens stora utescen. Det blir både soulkyrka, folkpark och krogshow när Stockholm Jazz Festival kröner sitt 25:e festivalår med en verklig ikon. Uppkravlad ur samma sorts rännsten som härbärgerat jazzsångerskor som Billie Holiday och Bessie Smith har Mary J Blige slagit mynt av sin framgångssaga. Och vem kan klandra henne? Vi älskar att höra hur trash blir till guld. Men att hon hade det tufft långt in på nittiotalet ursäktar inte de Oprah-plattityder som hon riktar till den kvinnliga delen av publiken. Finn din potential, tycker Mary, som bland annat fick hjälp av sångerskan Anita Baker att finna sin. Det finns alltså en särskild plats i paradiset för kvinnor som hjälper kvinnor.

Men nu är Mary så stor att hennes soul oundvikligen ändrat temperatur från ett rykande färskt vittnesmål till ett svalare lamento från den stackars rika flickan. För trots att hon primalwailar och vårdar Getto-imagen noga på scenen i en skamlöst glittrande bling-bling- jacka och ädelstensmikrofon, så vet alla att Mary är tillbakadragen privat, föredrar exklusiva franska designers och läser bibeln.
Mary J Blige ägde 90-talet. Med viss rätt. Låtar som ”Family affair” och ”No more drama” kändes som äkta låtar från insidan i jämförelse med den porriga mittfållan där många soulsångerskor hela tiden känner sig tvungna att posera. Mary har samarbetat med alla stora och berättar gärna om det. Men även om det kan verka så är vi inte längre hennes familj, utan tillbedjare för vilka hennes storhet är självklar. Hon har satt prägel på en hel generation soulsångerskor som man kan studera en masse när de en efter en provar lyckan i American Idol.

Mary J Blige har ambitionen att slita ut hjärtat i varenda sång, scatsjunger och wailvrålar. Hon är säker som en klippa och har en kondis som Tina Turner och fläker ut sin själ som en annan Lill-Babs. Stockholm Jazz Festival är en folkpark och man har haft full utskänkning sedan i eftermiddags. Mannen framför mig har lagt beslag på en rejäl yta för att svinga sina armar och ölburkar i takt med musiken. Han vrålar efter Mary.
Bandet, det ärkeprofessionella, står på en rak linje bakom Blige och bär kolsvart. Kompet är baserat på bas och trummor - varenda baskaggeslag känns som en smärre jordbävning. Inget snärtigt brass som i partybandet Tower of Power som spelade före Blige på samma scen. Låtarna liknar varandra mer än de behöver, det blir statiskt. Det finns ingen organisk planering bakom låtordningen även om den är fullt kalkylerad.
Blige sjunger ”Sweet thing”, Chaka Khans låt med Rufus från det glada 80-talet men här finns inget Rufus och jag skulle verkligen önska henne just det - ett större stökigare, varmare, vildare kompband. Och ett antal roligare beats.
När hon slutligen kör ”Family affair” som sista extranummer och äntligen spricker upp i ett avspänt riktigt leende kan man inte annat än gilla Mary och skriva upp nästa evenemang i kalendern: Lill-Babs på Stockholm pride.

Av Gunilla Brodrej
gunilla.brodrej@expressen.se