Bakom masken

Omvärlden förfasades när George Lucas 1999 återkom med den nya Star Wars-filmen Phantom Menace.
Den briljante filmskaparen hade skapat fjantiga karaktärer och platta animationer utan någon vettig intrig som höll ihop dem. Men det värsta med Phantom menace var inte filmen i sig, utan att den fick oss fans att omvärdera den gamla Star Wars-trilogin. Om Lucas gjorde en så dålig film så kanske han var usel hela tiden. Så vi såg om de gamla filmerna och hittade svagheter redan där.
Med FRA-lagen har alliansen gjort en Lucas. Lagen i sig är dålig, men än värre är att vi tvingas omvärdera de borgerliga partierna. Om de kan göra detta kanske de har varit dåliga hela tiden? Därför kommer denna fråga inte att dö så som alliansen hoppas. Få kommer ihåg Phantom menace, men bilden av George Lucas är förändrad för all framtid.

Man behöver inte ha varit ett fan av de borgerliga för att ha uppfattat dem som en garant för att Sverige åtminstone inte skulle bli mindre fritt. Att vi som hyser misstro mot den stora staten röstar borgerligt har känts naturligt.
Men så öppnar en borgerlig regering dörren för en historisk expansion av den statliga övervakningsmakten. Ingen större förändring säger regeringen, bara en uppdatering. Förr lyssnade Försvarets Radioanstalt i etern, nu ska den också lyssna i tråd. Nej visst, ingen större förändring – förutsatt att du även tidigare sände veckoplaneringen, inköpen, affärshemligheterna och kärleksbreven via radio över Östersjön.
Det är ett banbrytande steg som kan följas av flera, på samma vis som sjukvårdens PKU-register plötsligt ska användas till att jaga bovar.
Inte ett enda av de argument som ministrarna har framfört för FRA-lagen den sista tiden utesluter en fortsättning där den personliga integriteten monteras ned fullständigt.
Integriteten är emellertid bara ett av de värden som står på spel.
Ännu viktigare för liberala partier borde misstron mot ljusskygga, egenmäktiga byråkratier vara. FRA garanterade att de inte sparade material utan filtrerar i realtid. Först efter en läcka till SVT:s Rapport visade det sig att FRA har lagrat trafikinformation i tio års tid för att kunna återkomma efteråt.
Försvarsminister Sten Tolgfors lovade att FRA förstörde all information de kom över som inte handlar om yttre hot, till exempel om det rörde sig om inhemsk brottslighet – trots att FRA på sin egen hemsida uppger att de även spanar på uppdrag av polisen.

Till sist uppgav till och med ledamöter i försvarsutskottet att de inte visste att syftet med FRA:s avlyssning var att byta information med andra länder. Något som skulle vara bra att veta då FRA tidigare har undanhållit det svenska försvaret information av hänsyn till utländska uppdragsgivare.
FRA skriver sina egna regler. De är misstänkta för intrångsförsök i andra myndigheters databaser, vägrar lämna ut offentliga uppgifter och förre överdirektören Anders Wik har råkat medge för Rick Falkvinges bandspelare att FRA bryter mot grundlagen genom den spaning i etern som redan sker.
I det här skedet i amerikanska filmer brukar en sammanbiten, till åren kommen senator knacka på dörren och förklara att spelet är över, att offentliga förhör kommer att rulla upp allt och att huvuden kommer att rulla.
Alliansens statsråd och riksdagsledamöter har inte velat spela den rollen. De har försvarat FRA likt druckna papegojor, legaliserat integritetsbrotten och hånat kritikerna som okunniga vänsteravvikare.
I stället för att vara folkets företrädare mot mäktiga myndigheter har de fungerat som myndigheternas företrädare mot folket. Gång på gång har de gett en missvisande bild av verksamheten som antyder att de vill föra väljarna bakom ljuset – eller att de inte själva vet hur FRA fungerar. Båda förklaringarna är lika obehagliga i en demokrati utan maktdelning.
Hur kunde vi hamna här? Närheten till den liberala idétraditionen brukade få de borgerliga att hysa skepsis inför ett statsmaskineri som löper amok. Då de har prenumererat på oppositionsrollen har de på nära håll sett att regeringsmakten kan missbrukas. Garanterade privata sfärer, rättssäkerhet och kontrollmakter har varit borgerlighetens sätt att freda samhället utanför staten.
Hur kan då moderaterna, som återinförde diskussionen om rättssäkerhet och misstro mot statsmakten på 1980-talet, driva igenom lagen? Varför har folkpartiet, den traditionella vakthunden för liberala värden och personlig frihet, bara en enda riksdagsledamot som röstar emot? Hur kan ett centerparti som försöker vinna storstadsliberalerna underminera de ledamöter som profilerat sig som liberaler? Och varför väljer en borgerlighet som talar om individualism och personval att knäcka de ledamöter som står fast vid det program som de gick till val på?
Liksom när Star Wars-fans omvärderade George Lucas tvingas vi nog gå tillbaka i tiden och inse att liberalismen inte heller tidigare stod så stark i de borgerliga partierna som vi har trott.
Det var trots allt inga borgerliga krafter som stod emot när den svenska staten inledde ett av världens största tvångssteriliseringsprojekt och i få fall reste de några principiella invändningar när socialdemokratin nationaliserade sparandet och tryggheten. De tyckte bara att det blev lite dyrt – när de inte bjöd över. De borgerliga partierna har också vart och ett haft sina skäl att krama staten. Moderaterna har den konservativa förtjusningen i kung, fosterland och batonger, folkpartiet sin olyckliga kärlek till omhändertagandestaten, centern sin tro på staten som räddare av landsbygd och jordbruk och kristdemokraterna…tja låt oss bara säga att partiet en gång grundades för att skicka polisen på alla som ansågs leva oanständigt.

Anti-etatismen har inte bott här. I takt med att det politiska spelet har tömts på värderingar och principer har situationen förvärrats. Reinfeldt är inte början på den processen, han är dess logiska konsekvens. Vi tror oss minnas att den borgerliga kritiken under 1980- och 90-talet handlade om frihet och nyliberalism eftersom vi tänker på den mer ideologiska debatt som samtidigt drevs på tankesmedjeseminarier och ledar- och kultursidor. Även om flera borgerliga politiker deltog i denna diskussion var huvudriktningen en annan: de ville trimma systemen en smula för att undvika ekonomisk kris. De var inte anti-stat, de var anti-statsskuld.
I lugnare tider, efter Perssons sanering, föll hela berättelsen bort. Då inträdde Anders Borgs tidsålder, där socialingenjörer från alla partier förenas i en incitamentsverkstad för att reda ut vilka spakar man ska dra i för att få medborgarna dit man vill. Där vet politikerna bäst och principer och värderingar är bara gammal överbyggnad som står i vägen för en saklig prövning i varje fall.
Eftersom moderaterna blev folkhemspartister utbröt ett hela havet stormar. Folkpartiet såg chansen att bli gamla moderater och då såg centern sin chans att bli liberalt. För oss gammalliberaler såg det i förstone inte så farligt ut. Det finns alltid någon kvar att rösta på, och när Maud Olofsson plötsligt försvarade den fria rörligheten blev det för många oväntat centern. Men problemet med denna typ av allt hastigare metamorfoser är att partierna inte längre har tålamod med de veteraner som har insikten om vad som är evigt och omöjligt att kompromissa med. En kommunikationsstab kan snabbt få fram den liberala färg som är helt rätt denna höst, men den kan inte ta fram magkänslan och ryggraden.
Lägg till detta regeringsinnehavet i sig. De flesta har inte tillräcklig fantasi att förstå riskerna med makt när de innehar den själva. FRA är en civil myndighet direkt underställd regeringen och regeringskansliet är också FRA:s största uppdragsgivare. Varför ska man vara rädd för staten när staten är vi?
Det är i opposition man har ögon för farorna. Se bara hur Thomas Bodström plötsligt har blivit en vältalig förkämpe för den personliga integriteten. För borgerligheten har regeringsinnehavet en särskilt stor psykologisk effekt, eftersom det är en så ovanlig situation. De vill ju så väldigt gärna visa att de också är the real deal och inte heller skyggar för att omeletten förutsätter några knäckta ägg.

Då går det så här. Då råkar man plötsligt byta bort större värden mot mindre. Den rena pragmatismen fungerar inte, för den försöker vara praktisk utan att utnyttja den kunskap och vägledning som principer representerar. Pragmatism betyder inte att man snabbare når ett visst mål, utan att man kan hamna var som helst.
Det är plågsamt att beskåda. Men innan vi utanför dömer alliansen för hårt är det värt att notera bjälken i det egna ögat. Politiker lever trots allt på väljarmarknaden. Som den liberale bloggaren Mattias Svensson har konstaterat var det inte många av de opinionsbildare som nu klagar över regeringens svek mot principer som protesterade när de övergavs. Det var inte bara Reinfeldt som längtade väldigt mycket efter regeringsmakt.
Dagens Nyheters Niklas Ekdal var glad över att ideologierna var döda och ersattes med ”beprövad erfarenhet, och en realistisk människosyn”, Expressens P M Nilsson välkomnade att moderaterna inte längre ville ”stirra sig blinda på ideologi” och Svenska Dagbladet P J Anders Linder besvarade i höstas frågan hur regeringen skulle locka liberala väljare med ett avsnoppande ”ni har ju ändå ingen annan att rösta på”.
En borgerlighet utan principer och ideologi, som mest jagar s-väljare och struntar i sina liberala väljare? Se er omkring. Ett sånt djur ser ut precis så här. Now live with it.

Av Johan Norberg
kulturen@expressen.se