Att ha koll på klassikerna

Mitt barn är naturligtvis perfekt, långt bortom sina tio fingrar och tio tår, och det uppfyller i alla fall två av de tre förväntningar jag har på en favoritperson:
Hen – med ett modernt, könsneutralt pronomen – ska vara en bra (helt enkelt god) människa. Hen ska ha humor av (nästan) valfri sort. Hen ska vara allmänbildad.
Med allmänbildad menar jag, publikt sagt, att hen äger inte nödvändigtvis djupa men breda, sekulärt grundade kunskaper om sånt vi pratar om och möter varenda dag i ”naturen” såväl som ”kulturen”. Privat känner jag: att han, min på flera sätt genusstereotypa son, har referensramar som liknar mina egna, mina föräldrars och mina vänners. Vi ska ha en klangemenskap. Tillhöra en klan med en litterär, västerländsk (ja, det får räcka) klangbotten.
Självklart har jag läst högt för honom varenda kväll. Självbelåten som jag är trodde jag rentav att vi i princip var hemma när han i sju-åttaårsåldern var förtrogen med Tove Jansson, Tintin och Tolkien. Och när han något år senare, efter att jag vid köksbordet förklarat boktiteln Det andra könet, undrade ”Så barn är det tredje könet?” – då jublade jag över att jag hade närt ett intellektuellt underbarn vid min barm.

På den tiden, för åtta år sen, var heller inte datorspelen så fruktansvärt beroendeframkallande, även om redan tv-spelen borde ha varnat en så pass att man haft vett att följa experternas välmenande råd: låt inte ungen ha egen dator på rummet, förhandla fram vettiga tider för bruket av den, etcetera.
Jag har misslyckats med såna regler. Med alla regler. Kan inte ens hålla reda på vad gossen har i månadspeng utan hivar fram begärd summa när han några gånger om året själv råkar komma ihåg att han borde ha en. 2005 fick han låna mitt Eurocard, varefter jag märkte att jag betalade en summa dollar till Blizzard var tredje månad. World of Warcraft var oemotståndligt. WoW kallade till livsviktiga uppdrag med guilden flera gånger om dygnet, quests som drog ut på tiden. Dödade tiden. Den för bokläsning, uppenbarligen. Och Harry Potter-böckerna var redan plöjda, ledde inte vidare.

Tack och lov för skolan, den inte alls flummiga skola på Södermalm som gladeligen har levererat skrivna omdömen på vartenda utvecklingssamtal alltsedan lågstadiet. Sofia skola har både tvingat och uppmuntrat till läsning, om än med en viss övervikt för (trasiga) ungdomsskildringar med Jan Guillous Ondskan i täten.
Och oavsett hur det blir med en litteraturkanon för svenska skolor – det har varit bra med diskussionen om den.
Den må ha initierats uppifrån, men har sedan engagerat många människor i såväl Svenska Akademien som skolor, i medier, på bibliotek och i föräldrahem. Även Expressens klassikerserie har haft betydelse: tusentals exemplar har skänkts bort till 300 skolor landet över. Åtminstone jag blir glad när jag tänker mig hur Thomas Mann petas in mellan Mankell och Marklund. Tillgänglighet är inte a och o, men absolut a och b. Som i början.

För att åter bli personlig, om än inte vare sig politiskt eller pedagogiskt korrekt (det lämnar jag med förtroende åt lärarkåren), vill jag varna likasinnade föräldrar för impulsiva rytanden i lägen när timmar av tankar förrunnit vid datorn i barnkammaren, typ ”I din ålder hade jag läst flera hundra böcker!”. Det funkar inte. Ej heller har det gått något vidare med mutor.
När den 1500-sidiga antologin för litteraturstudenter, Texter från Sapfo till Strindberg, kom i början av förra året, erbjöd jag grabben 5 000 kronor om han läste den. Han svarade ja. Lika överraskad som ohederlig sänkte jag till 4 500 kronor. Han vidhöll sitt ja. Läste det första textsjoket: ”Homeriska hymner”. Tja, sa han. Jag förstår, sa jag. Tiden gick, igen.
Sedan låtsades vi som ingenting. Men den feta, svarta volymen ser stilig ut där den står bredvid Anna Höglunds Först var det mörkt, den enda bilderbok från småbarnsåren som aldrig följer med i hans brutala, direkt vanvördiga, utrensningar i bokhyllan.
Och nu är det ju ändå så att jag alls inte tror att man bör läsa böcker för att bli en bra människa, bildning och ondska kan trivas utmärkt ihop. Humor och fantasi finns oberoende av litteraturen, inte minst i datorspelsvärlden. En klassisk roman som ingen läser har lika lite värde som en Rembrandt i garderoben, estetisk kvalitet är filosofiskt obevisbar, och som Jeremy Bentham sa: Om mängden lycka är densamma är plockepinn lika bra som poesi.
Men nu har jag en gång den idén om glädjen i ett gemensamt kulturarv och brokigt språklandskap. En föreställning om att livet blir roligare för sonen (och mig) om han har ett hum om vad uttryck som ”änkans sista skärv” syftar på. Lite bibelkunskap har ingen dött av. Och det var lite synd att han rymde från konfalägret förra sommaren, även om det var tufft av honom också.
Fast hur man lämpligast gör för att bilda boysen bakom burkarna vet jag alltså inte. Piska eller morot, och hur ska de se ut? Mitt hopp står till att något eller någon (typ en Martina Lowden-liknande tjej) ska få honom att vilja ha KOLL. Kanske ett smartare ord än bildning att använda, alla människor vill väl ha koll? Koll på läget, livet, litteraturen. Så om han någonsin får för sig att be mig om råd ska jag printa ut här bredvid sammanställda lista.
Tills dess: Que será, será. Att han knappast kommer att hinna lära sig vem Doris Day var finner jag försumbart.

Av Nina Lekander
nina.lekander@expressen.se