Boskapen i riksdagsfållan

Så synd att en unik höjdpunkt för svensk demokrati skulle sammanfalla med ett nytt lågvattenmärke. Höjdpunkten: att en genuin gräsrotskampanj inte bara tvingade medierna att börja göra sitt jobb, utan också nästan – nästan – fick riksdagen att börja göra sitt riktiga jobb. Det vill säga att vara en självständig lagstiftande instans och inte en partipolitisk boskapsfålla.
Lågvattenmärket: att regeringspartierna ändå till slut lyckades köpa ut sina interna kritiker. Inte med något riktigt köttben, utan med en medial pipleksak. Lagen stressas trots allt igenom, med lite snabbpålagd kosmetika.
Största skillnaden är att alla inblandade fått nya förevändningar att säga ”fy fan vad vi är bra” innan de rusar ut i sommaren eller (som i går Reinfeldt) åker och tittar på fotboll. Redan har ministrarna som alldeles nyss tyckte att lagen var perfekt som den var i stället börjat hylla regeringens ödmjuka sätt att lyssna på kritiker.
Fler kontrollinstanser? Fint. Men fortfarande har det viktigaste av den tunga kritiken från bland andra Rikspolisstyrelsen, Justitedepartementet, SÄPO, Journalistförbundet, Advokatsamfundet och IT-branschen inte beaktats.

Hur bör nu alla bloggare, journalister och andra följa upp detta bakslag och samtidigt förvalta vad som nästan blev en framgång? Jag föreslår ett trestegsprogram:
1. På kort sikt: Se till att folk som Fredrick Federley inte belönas för sitt narcissistiska krumbuktande. De har valt karriären. Se till att den blir kort.
2. På medellång sikt: Kräv att nästa socialdemokratiska regering river upp lagen. Thomas Bodström har – om än av sannolikt lika karriäristiska skäl – gjort sig till motståndare mot lagen. Se till att han inte ändrar sig ännu en gång.
3. På lång sikt: Påbörja en kampanj för demokratiska reformer. Regeringen publicerade i våras en debattartikel där man önskade sig just sådana, bland annat en författningsdomstol och mer personval. Genom sitt agerande i FRA-frågan har den visat att den inte menar allvar. Hade en författningsdomstol funnits hade man knappast vågat lägga fram lagförslaget utan större förändringar. Och med mer personval hade det röstats ner.

Det räcker inte med att vad som i internationella sammanhang brukar kallas ”fjärde statsmakten” fått en nystart. Vi behöver också en andra och en tredje.

Av Malte Persson
kulturen@expressen.se