Eva-Stina Byggmästar / Men hur små poeter finns det egentligen

EVA-STINA BYGGMÄSTAR | Men hur små poeter finns det egentligen | W&W

Det har alltid funnits en glädje i Eva-Stina Byggmästars författarskap; ett slags häpnad över livet och dess rikedom, en naivitet om man så vill, men en naivitet som har varit mer av det andliga slaget. För varje tillblivelse finns det också ett slags förintelse, i detta gränslandskap har hon byggt upp sitt senare författarskap. Det finns en kristuslik förundran inför människan och omvärlden: ”DET DOFTAR DIKTER HÄR,/en vällukt, nästan som violer/fast kådigare”, heter det i en dikt tillägnad Kurt Levlin.
Det stora litterära genombrottet för Byggmästar kom med samlingen För upp en svan som markant skilde sig från de tidigare böckerna. Hon har varit trogen sitt speciella tonfall sedan dess. Den andliga undertexten har efterhand blivit synligare.
Det hade varit enkelt att avfärda henne som ett slags mjuk skapelsemystiker, som med barnets blick förundras över storheten, barnen, växterna, knopparna.
Det skulle vara att göra författarskapet en otjänst.

Ett annat tema som har varit synligt och minst lika viktigt, är det metalitterära – som i den nu aktuella samlingen Men hur små poeter finns det egentligen når sin kulmen. Här strömmar dikterna i luften, allt är skapande, rörlighet, frihet och lycka och naturligtvis är det svårt att inte också själv kasta sig in i virveln av liv! Allt blir kärlek, att glömma sig själv och vara allt och intet!
”bokvän går på visit till en småpoet – jo, jo/man sträcker fram näve med en bukett av/småbokstäver och HON SJÄLV tar emot,/slänger den på en hög…en eller annan, på/en högre hög. Hon säger, att ibland gör hon/om allt i bokstavs – o – ordning, ibland tvärtom/eller inte alls.”

För mig är Eva-Stina Byggmästar en av få riktigt djärva och utmanande poeterna som verkligen griper tag, från insidan och ut igen – jag fylls av lika delar häpnad och avundsjuka, så enkelt, så vackert och djupt gripande.

Av Kristian Lundberg
kulturen@expressen.se