Ida Börjel / Konsumentköplagen: juris lyrik

IDA BÖRJEL | Konsumentköplagen: juris lyrik | OEI editör

Kan ett ämne bli mer aktuellt än förhållandet mellan köpare och säljare? Det ger förstås en bild av dagens shoppingkultur i stort, men också, på ett djupare plan, bilden av ett samhälle där vi alla är varor och där hela livet går ut på att trissa upp synliga eller osynliga värden.
I sin tredje diktsamling iscensätter Ida Börjel en dialog mellan Köparen och Säljaren, en relation som spiller över på alla former av relationer. Det är ett invecklat drama som skulle funka utmärkt på scenen, inte helt olikt Åsa Maria Krafts roliga och skrämmande, samtidigt poetiska och knastertorra dialoger.
Efter ett tag introducerar Börjel också en störning i köpslåendet, en tredje, besvärligt utomstående person, en avknoppning ur den filosofiska Lagen om det uteslutna tredje. Och som fond och katalysator använder Börjel juridiken, närmare bestämt Konsumentköplagen. Ansatsen är med andra ord storartad, förhållandet till lagen som likaså:
”49j §: Den som gärna vill, kan få kalla lagen för pappa.” Börjel ger en komplex bild av lagen där auktoritet handlar om något annat och mer än enkel maktfullkomlighet eller våld. Lagens syfte är trots allt demokratiskt, eller, för att citera Arendt från bokomslaget: ”auktoriteten utesluter tvång genom yttre medel; när våld används har auktoriteten sviktat.”
Börjels text är både är avgrundsdjup och skitball. Jag skulle kunna strössla med textstycken som sträcker sig oändligt mycket längre än sin egen avsikt, som till exempel:
Rätt att kräva
22b §:
Köparen får med all sin köttkraft
stolt hålla fast vid sitt köp och kräva att
säljaren fullgör köpet och gör vad han
kommit för att göra. Han måste inse sina
brister.

Men det finns ett men. Det förstår jag när jag för första gången vid Börjelläsning ställer mig frågan: Behöver hon sitt koncept? Behövs fackbakgrunden, paragraftecknen, själva juridiken? En del av metoden är självklart att redovisa de hantverkstekniska byggnadsställningarna öppet, att upphäva deras värdelöshet och upphöja deras värde, som en demokratisk komponent i den egna fantasin, en idé om att detronisera den individuella kreativitet som inte nödvändigtvis är mer intressant än ready-mades.

Men har Börjel kanske ändå blivit för bra på att hantera formalians ofrivilliga lustighet, den byråkratiska nördighetens stolpiga anticharm, där gravallvarlighetshumorn, samtidigt som den frigör, faktiskt också blir ett gömställe?
Börjels text sätter myror i huvudet på mig. Det är förstås det som är meningen, även om jag kanske får myror på fel sätt. Men i en dialog som den mellan Köparen och Säljaren skulle jag nog bara möta motfrågan: Vad är fel sätt? Det är en fråga jag fortsätter gnaga på, och på så vis leder texten vidare.

Av Aase Berg
kulturen@expressen.se