1001 album du måste höra innan du dör / Wahlström & Widstrand

5 favoriter från 1001 album, enligt Tom Malmquist:

- BOB DYLAN: The freewheelin’ Bob Dylan (1963)
- ARETHA FRANKLIN: Aretha: Lady soul (1968)
- BOB MARLEY & THE WAILERS: Catch a fire (1973)
- PAUL SIMON: Graceland (1986)
- RYAN ADAMS: Heartbreaker (2000)

På väg hem från postbutiken – där jag nyss hämtat mitt recensionsexemplar av uppslagsverket 1001 album du måste höra innan du dör – ropar en man på engelska med italiensk brytning från en bil: ”Hallå, jag vill ge dig något.”
Den tunga boken – som jag i min iver redan slitit fram ur paketet – ligger uppslagen i mina händer då jag misstänksamt går fram till bilen. Mannen säger sig vara modedesigner på väg till Arlanda. Och nu undrar han helt sonika om han får skänka bort ett parti designjackor för 75 000 kronor till mig.
Hela situationen är som en scen ur Sopranos. Och trots att jag inte ”insisterat” på något lägger han ordet i min mun: ”Om du ändå insisterar skulle min åttaåriga son hemma i Milano bli tacksam om du kunde ordna en mobiltelefon till honom.” 
Men jag har inga pengar till en mobil, säger jag. Recensionsexemplaret har jag fortfarande uppslaget framför honom. Han lyssnar på mig med ett hotfullt uttryck, tittar på de uppslagna sidorna och säger: ”Min storebror har träffat honom.”
Sedan hissar han upp bilfönstret utan att röra en min och åker bort i middagsljuset.
Tankspridd står jag bara där. Möjligen överreagerade jag, men jag kände döden i luften. Så tittar jag ner på de två uppslagna sidorna jag har hållit upp framför honom: En stor bild på Frank Sinatra och albumet In the wee small hours från 1955.
 
”Inget är så lätt att knyta minnen till som musik”, skriver Sveriges klokaste musikskribent Lennart Persson i inledningen till den svenska upplagan av musikuppslagsverket 1001 album du måste höra innan du dör. Och jag inser musikens exceptionella förmåga att fixera känslor och minnen. Även om den av maffian omhuldade ”Frankie Boy” inte spelades i högtalarna under den situationen jag nyss beskrivit så fanns han ju där på boksidorna, ”sjungande”. Och kommer framöver alltid att påminna mig om denna smått otroliga händelse.
1001 album… är en skattkista på två kilo, utformad som ett uppslagsverk och fylld med småroliga fakta om vilka album du bör ha i skivhyllan. Och har du alla 1001 plattorna redan kan man i stället se framställningen som en minnesövning tillsammans med några av världens mest namnkunniga musikmurvlar.
Historien börjar med Frank Sinatra och slutar med Damon Albarns (Blurs och Gorillaz frontman) nya band The Good, The Bad & The Queen. Däremellan slår den moderna musikhistoriens flora upp som blixtrosor ur mänsklighetens mylla: Elvis, Bowie, Arctic Monkeys, Nina Simone, Miles Davis, Cash, Guns N’Roses, Kate Bush, 50 Cent, Kraftverk med flera.
Till den svenska upplagan har Persson även lagt till ett svenskt drömlag, som exempelvis Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Säkert! och The Knife.
Världens bästa musik, helt enkelt. Fullständigt godtyckligt, givetvis, och därför fantastiskt. För visst kan man byta ut många av albumen mot andra och undra över vissa val. Men varför det egentligen? Urval är alltid fel, för någon. Ändå får liknande konsturval ofta kritik av experter som inte fått vara med och välja – som om musik skulle rimma med måttstockar och tidtagarur.
 
Under tiden jag glädjerusig bläddrar i boken – och hittar citat från Frank Zappa (”Jag knarkade inte”) – kan jag bli sorgsen över att fenomenet ”album” är på väg ur tiden. Alla makalösa omslag (t.ex. The Beach Boys skiva Pet Sounds från 1966), små konstigheter i konvoluten (som exempelvis Bob Dylans oroliga prosadikter som inte finns med i ljudspåren) och förstås den fysiska närheten till verket.
Märkligt. Denna kulturskatt som här lyfts fram betraktas fortfarande inte som kultur. I alla fall inte enligt det EG-direktiv från 70-talet som ligger till grund för Sveriges momssatser. I detta sammanhang bestämdes alltså att grammofonskivor inte är kultur och därför inte ska få reducerad moms. Böcker är kultur, men inte musik. Vilket betyder att en kriminalroman bara har 6 procent moms, medan ett album med The Rolling Stones har hela 25 procents moms. Därför är skivor så dyra.
Är det verkligen mer kultur att läsa böcker än att hångla till Little Richards platta Here’s Little Richard (1957) eller gråta till Happy Sad (1969) med Tim Buckley?
När jag har slagit igen 1001 album… och påmints om all musik från 1950 till i dag har jag också spatserat igenom mina egna minnen från början av 80-talet. Och då slår det mig att denna bok inte är ett vanligt uppslagsverk, utan en nekrolog över vinylplattans och cd-skivans korta men händelserika liv. Well… var det inte Neil Young som sa att det är bättre att brinna upp, än att långsamt tyna bort?
Jag är ändå glad att mannen i bilen på väg hem till Milano inte fick lust att skjuta mig – innan jag lyssnat på alla de album jag måste höra innan döden tar både mig och dem.

Tom Malmquist
kulturen@expressen.se