Mellan bröd och skådespel

En ängslig konsensus härskar på kultursidorna hävdade Per Wirtén nyligen (Expressen 22/2). Han såg sig omkring och önskade sig fler avvikande idéer, mer konflikter, mer oenighet. Ryckt ur sitt sammanhang är det något skruvat med det önskemålet. Jag ser i allmänhet hellre att folk håller med mig än tvärtom – det ligger så att säga i diskussionens natur. När Wirtén efterlyser mer konflikt bör det därför bemötas med en naiv motfråga: varför då?
Till saken hör att Wirtén varken var först – hans artikel var egentligen en kommentar till dansken Andreas Harbsmeiers granskning av svenska kultursidor för Göteborgs-Postens räkning (12/1, 14/1) – eller sist med att ondgöra sig över kultursidornas konsensuskultur. Den tysta enigheten har dykt upp som ett rött skynke här och där på sistone, talande nog både i Åsa Linderborgs bild av ett tyst etablissemang som applåderar Maciej Zarembas artikelserie i DN (AB 21/2) och hos Mats Holm som i sin tur upprördes över att Linderborgs inlägg fått stå oemotsagt (GP 27/2). Det råder kort sagt en paradoxal enighet om brist på oenighet.

En inte helt övertygande kör (som jag själv sjungit i), i synnerhet i ljuset av den enorma massmediala efterfrågan på allt som luktar konflikt. Alla inblandade vet att en hetsig debattartikel alltid går före en omsorgsfull recension, att en tv-debattörs upprördhet kan betyda att 100 000 tittare inte byter kanal. Vad som debatteras är på väg att bli mindre viktigt än att parterna är riktigt arga på varandra. I stället för idéutbyte får vi underhållande gladiatorspel.
När Anders Mildner (Expressen 25/2) häromdagen talade om en ”debattkaka” som dagspressen håller på att förlora till bloggosfären var samma synsätt underförstått: debatt som självändamål. Om diskussionen är väsentlig eller bara ännu en narcissistisk tuppfäktning är ovidkommande. I ett sådant debattklimat är frågan om man som debattör inte gjorde bäst i att hålla tyst, gå under jorden i nietzscheansk mening, i stället för att högljutt pressa fram de förväntade ”konflikterna”.
I det avseendet har Wirtén & Co förstås rätt: att vi dag efter dag matas med debatter behöver inte betyda att det råder idémässig mångfald.
Frågan är bara varför det alltid är just kultursidorna som ska ägna sig åt självspäkning.
Om det är någon del i svenska dagstidningar som står sig ganska bra internationellt så är det kulturen. Den som en gång har läst utrikesbevakningen i spanska tidningar, ledarsidorna i tyska, sportsidorna i amerikanska, har svårt att hålla till godo med de svenska försöken på området.

Problemet med Wirtén är alltså att han siktar för lågt. Om kultursidorna utmärks av förnöjsam konsensus kan diskuteras (Linderborgs kritik av Zaremba är ett gott exempel på motsatsen); råder det kris så ligger den hursomhelst på ett djupare plan: under den kollektiva längtan efter oenighet skvalpar Mills gamla idé om en marketplace of ideas, en av liberalismens kungstankar. Om utbudet av varor (idéer i det här fallet) nu sinar är det ett tecken på att marknaden inte fungerar.
Så sett är längtan efter mer oenighet inte bara den mest liberala hållningen av alla; den är också ytterst nostalgisk, rentav konservativ.

Harbsmeier var något väsentligt på spåren när han spekulerade i att ”Ingen törs sätta något på spel – kanske för att det just nu inte finns något att sätta på spel?” Ett svar på den naiva frågan ovan – varför behövs det mer oenighet? – är att en kultursida utan konflikter är förljugen så länge det samhälle den publiceras i inte är konfliktfritt. Men om kultursidan är den arena där samhällets djupaste konflikter kan komma till uttryck är inte säkert. Mildner verkar mena att bloggosfären har bättre förutsättningar.
Själv skulle jag säga att om det någonstans dröjer sig kvar ett utrymme för genuin oenighet så är det varken i bloggar eller kulturdebatter; snarare då i konsten i vid mening. Vilket i sig gör det angeläget att försvara och fördjupa den recensionsverksamhet Harbsmeier avfärdade som konsumentupplysning.