The big Bang

Det rapporteras om maffiametoder på den feministiska tidskriften Bang.
I DN (25/2) påstår de avgående redaktörerna Malena Rydell och Karin Eder-Ekman att de bryter någon sorts ”omertà” när de vill fira kvinnodagen med champagne på Spy bar.
Det pratas om hot inifrån och hederskodex. Det antyds hemligheter som måste ”outas”. Det målas upp bilder av skumma typer som kryper fram ur mörka källarhålor och trakasserar småbarnsmammor som är ”för heterosexuella”.
Alla som undrar vad the big Bang egentligen handlar om, har svaret här.
Spy bar-feministerna vs La regnbågs-famiglia.
Det lila hotet. HBT-hyenorna. Eller varför inte ”de rosa khmererna”, som Maciej Zaremba nyligen har ägnat en hel artikelserie i DN åt att avslöja.
Och föreställningen om att det finns en aggressiv ”queermaffia” där ute är inte ny. För att förstå den interna arbetsplatskonflikten på Bang, måste man backa några steg.
Närmare bestämt till den 18 oktober 2002.

”Alla kvinnor välkomna!” stod det på affischerna. Detta skulle bli en historisk afton på Kvinnohuset i Stockholm. Man känner det i luften.
Strax före klockan sju är lokalen på Blekingegatan proppfull. Hundratals kvinnor strömmar in. Men stämningen är orolig – kvällen har föregåtts av en rad utspel i medierna.
Någon månad tidigare har till exempel filmaren Lena Einhorn skrivit en omtalad debattartikel med rubriken ”Queerrörelsen ett hot mot feminismen” i Dagens Nyheter. Nu sitter hon längst fram bredvid bland annat Tiina Rosenberg, den svenska queerteorins urmoder. Debatten hinner inte ens börja innan det smäller.
I rummet finns nämligen en blond, 50-årig tvåbarnsmamma vid namn Erica. Hon har blivit varnad för att komma hit i kväll, men bestämt sig för att göra det ändå. Erica är transsexuell, en man som genomgått operationer, knaprat östrogen och bytt personnummer för att bli kvinna.
Nu ställer sig en av Kvinnohusets volontärer på stolen och pekar på henne: ”Såna som han får inte vara här!” skriker hon.
Tumult och kaos i publiken. Ett femtiotal kvinnor reser sig ilsket och hotar att lämna lokalen om inte Erica går. ”Han är ingen riktig kvinna”, menar man, och enligt reglerna är ju män förbjudna att vistas på Kvinnohuset. Andra kräver högljutt att Erica ska få stanna kvar. Stämningen börjar bli obehaglig. Plötsligt rusar medlemmar från Tjejjouren – som stöder unga flickor som blivit utsatta för övergrepp – fram till Erica och försöker kasta ut henne med våld.
Dramat på Kvinnohuset för sex år sen har blivit lite av feminismens slaget vid Lützen, en mytomspunnen sammandrabbning höljd i dimmor. Bråket bidrog till att kommunen drog in sina bidrag, och till att verksamheten fick slå igen. Det blev också slutet på en era.
Efter den där kvällen gick det inte längre att blunda för de djupa sprickorna i kvinnorörelsen. Systerskapet hade kanske inte kolat vippen – men låg flämtande i respirator. Och det var varken första eller sista gången som queermaffian fick skulden.
Vissa menar att ärkekonflikten mellan queercamorran och kvinnoklanen har sina rötter i 70-talet, då lesbiska kvinnor förbjöds vifta med homobanderoller i 8 mars-tågen. Andra ser det som en strid mellan Stockholm och resten av landet – att de urbana queerteoretikerna upplevs som snobbiga av sina småstadssystrar.
Hur som helst så har sprickan bara växt.

– Eftersom man kan göra mediekarriär på att vara feminist i Sverige, så skapar det en konkurrenssituation, säger Bitte Andersson.
Hon driver den feministiska bokhandeln Hallongrottan vid Hornstull på Södermalm i Stockholm. Det här är inmutat feministghetto.
Vägg i vägg ligger ett frilanskontor för journalister med kopplingar till queertidskrifter som Slut och Kom ut. Bangredaktionen huserar på våningen under. Strax bredvid ligger restaurangen Street, där den omdiskuterade Bangfesten kommer hållas på kvinnodagen om en vecka, och runt hörnet hittar man gayfiket Copacabana.
Just den här eftermiddagen sitter Amelia Adamo och fikar med Mona Sahlin vid ett av borden.
Bitte Andersson beskriver Hallongrottan som en feministisk sambandscentral. ”Här passerar alla förr eller senare.”
Det skulle även kunna var en beskrivning av Bang. Genom åren har tidningen nästan fått rollen av en feministisk myndighet. Själva moderskeppet. I stort sett varenda kvinnlig skribent i det här landet har någon gång florerat i dess spalter.
– Bang har en blodig historia. När jag började slogs mina medredaktörer med varandra första veckan, säger Karin Eder-Ekman.
Sedan hon och Malena Rydell tillträdde för fyra år sen har Bang förändrats. I alla fall på ytan.
Ut med tråkiga genusseminarier, flygbladsutdelning och feministevenemang på ABF.
In med Damblogg, Stureplansparty och Hollywoodstjärnor som Angelina Jolie på omslaget.
Det är en del i Bangs nya PR-strategi. När man satte en lesbisk akademiker på omslaget för något år sedan funkade det inte alls. ”Snygga kvinnor säljer bättre”, enligt Malena Rydell.
Fast om man jämför med gamla nummer från 90-talet har det egentligen inte hänt särskilt mycket på sidorna. Det är nämligen fortfarande just i Bang som till exempel man hittar den stora skräcken för den rosalila gangsterligan.
Det är till exempel i ett tidigt Bang-nummet från 1992 som Suzanne Osten berättar om hur 70-talsfeministerna i Grupp 8 ville ”styra bort från det lesbiska karlahatet”.
Sen följer 15 år av strider, där hbtq-nätverk, blattebrudar och radikalfeminister anklagar varandra för att tillhöra en homofobisk tantjunta, ett pattviftande terrorvälde eller en ondsint queersekt som stulit feminismen från heterokvinnorna.
Och så sent som 2006 skriver Ebba Witt-Brattström en gästkrönika under rubriken ”Nej tack till feministiskt kvinnohat”, där hon ondgör sig över ”könlösa människor” som frossar i misogyni.
”Kattfajter” brukar dessa feministiska klankrig kallas i medierna.
”Kvinnor kan inte hålla sams” och så vidare.

Det berömda Fi-bråket mellan just Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg 2005 antog en sådan tacksam dramaturgi. Den belästa bullmamman från Gamla stan mot den snaggade hbt-huliganen i kostym.
I själva verket bevittnade vi något unikt den gången: två feministiska professorer som höll genusseminarium inför hela svenska folket i tv-sofforna.
På samma sätt gav den vilda ROKS-debatten plötsligt den breda massan insyn i ett annat av feminismens stora skavsår i dag – det mellan separatism och infiltratörer. Och bråket kring Bang synliggör plötsligt en queerproblematik som i nästan 30 år mest varit ett teoretiskt spörsmål för akademiker.
Feminismens framtid heter folkbildning. Kattfajten är här för att stanna.