Jag minns en julnatt där jag och min syster blev sittande vid köksbordet. Det visade sig att vi både hade en kompis som vi växlade Tintin-repliker per sms med. Det ena gav det andra, vi satt där och läste upp Dupont-dialoger och Serafim Svensson-sentenser för varandra, pratbubblorna svävade över våra huvuden och jag minns att jag tänkte att det här, att bli citerad på det här viset, är nog så nära litterär odödlighet man kan komma.

– Hallå-å-å, är det hos slaktarn?

– Fantastisk mikrofonteknik, kapten!

– Jag är det ondas genius!

– Det är i alla fall bättre än att bryta benet, som morbror Anton skulle ha sagt.

Behrang Miri, konstnärlig ledare för Kulturhuset i Stockholm, bestämde sig för att Tintin skulle rensas ut från Tio-Tretton-biblioteket. Skälet var att bilden av afrikaner är "afro-fobisk" och att bilden av icke-vita folkslag i övrigt präglas om "exotisering och orientalism". I det har Miri naturligtvis delvis rätt. Det finns rasistiska schabloner i Tintin och det finns goda skäl både att reta upp sig på dem och att diskutera saken. Men Miri ville inte diskutera, han ville rensa ut och "se över" - "all barnlitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur".

Beslutet drogs kvickt tillbaka. Det "gick för snabbt", som Kulturhuset säger. Illavarslande är det ändå. För om hela denna brokiga värld – Moulinsart och Bordurien, kapten Haddocks svordomar, Serafim Svensson, ängeln som slåss med djävulen i den whiskytörstige Milous huvud – kan reduceras till en ideologisk, raspolitisk utsaga och sedan "ses över", vad betyder det för Strindberg, för Shakespeare, för Salman Rushdie? Om de kolonialistiska karikatyrerna i Koks i lasten är det enda som betyder något, medan Rackham den Rödes skatt, Månen tur och retur och Castafiores juveler har upphört att existera? Om alla de repliker som virvlade omkring mig och min syster i julnatten har förvandlats till en enda: "Exotisering och orientalism!"?

Hall-å-å-å, är det hos slaktarn?