Det finns tre sfärer där skönlitteraturen bedöms. De flesta romaner, novellsamlingar och poesialbum cirkulerar bara inom den första och största, den estetiska. Där fattar förläggaren beslut om utgivning, där bedöms verket av kritiker och läsare. Bra eller dåligt?
Det finns också en etisk sfär som verket rör sig inom. Jag kan inte tänka mig en enda författare som inte frågat sig var gränserna för vad man kan skriva går. Den gränsen dras mycket snävare. Att förläggaren vill ge ut en bok och att en läsare tycker att den är bra är ju ingen etisk frisedel; etik och moral är författarens nattdjur som estetiken möjligen kan hålla på avstånd, men inte verkligen skydda en ifrån. Rätt eller fel, det är frågan här.
Men så finns också den juridiska sfären som blir aktualiserad endast i ett litet fåtal fall, åtminstone i vårt land. Men juridiken är, också ur estetisk och etisk synvinkel, väldigt intressant.
Tryckfrihetsförordningen har, som den tillämpats, paradoxalt nog en klyftigare föreställning om skönlitteraturens väsen än vad de flesta förläggare, författare och läsare har. De flesta tror nog att den skönlitterära författaren har större frihet, till exempel att förtala och förolämpa, än vad, till exempel den dokumentära har. Det är tvärtom: just därför att den skönlitterära författaren har rätt och möjlighet att hitta på så har man skäl att ställa högre krav på denne att utforma texten så att till exempel förtal undviks. Den dokumentära skildringen, med ett annat sanningsanspråk, anses i analogi med detta ha större rätt att hävda behovet av att inte omskapa utsagan i fiktiv riktning.
Sanningen i skönlitteratur kan bara återfinnas i de estetiska och etiska sfärerna, och är då subjektiv, både för författaren och läsaren. ”Jag har skrivit en roman och den är sann”, sa en gång Carina Rydberg. Ja, för henne och, om den var bra, för någon annan.
Jag har själv varit med om att av en jurist få rådet att sätta beteckningen ”dokumentärroman” på en skönlitterär framställning, för att just därigenom vidga utrymmet för författaren att utan risk för rättslig påföljd säga det han ville och behövde säga.
Oetiskt? Inte alls, en förläggare ska liksom en författare gå ända fram till gränsen för vad som kan och får sägas, annars är de ynkliga bägge två. Och över gränsen? Då måste det gälla livet och vara, som lagsvenskan uttrycker det: sant och försvarligt.
Fotnot: Svante Weyler var tidigare förlagschef på Norstedts och driver numera Svante Weyler förlag.
