NEW YORK. Slår man på CNN eller tittar i New York Times är det lätt att få en känsla att valrörelsen är det enda som händer i USA.
Nu gör jag ett besök i verkligheten och står i postkön. Människorna här ser ut att fundera på
annat. Själv står jag som vanligt och trampar otåligt. Jag ska bara skicka några brev och vet inte vilken valör jag ska ha på frimärkena. Och därför tvingas jag vänta i denna sega kö.

Jag vet inte varför jag hakat upp mig så på amerikanska postkontor.
Allt kan ju inte vara tjusigt och effektivt, försöker jag tänka. Nu har jag mitt nya positiva amerikanska sätt att se på saker och ting. Det skulle aldrig falla mig in att säga, som jag gjorde en gång, just i en hopplöst oändlig postkö alldeles inför julhelgen:
– Det här är ju precis som i Sovjet!
Människorna omkring mig ignorerade mig naturligtvis. Utom en man som påpekade att han också varit utomlands, och nämnde någon ställe där han varit stationerad som militär.

Nej, nu väntar jag lugnt och till slut får jag mina frimärken. Jag har inga kontanter på mig och tvingas betala med kort. Och som belöning får jag ett jätteleende av mannen i kassan. Han har sett mitt efternamn.
– Johansson med två ”s”! Är du släkt med med Ingemar
Johansson?
En storväxt äldre svart man. Den här reaktionen får jag då och då från sådana som han – inte från andra.
Tyvärr, förklarar jag, det är stolt svenskt efternamn, men många som har det. Jag ger min nye vän beröm för att han har koll.
– Boxning kan jag, säger han lugnt.

DAGENS RÄTT
Koreansk mat.

DAGENS FEL
Besserwissrar som vet hur valet ska sluta.