”Varför har ingen berättat för oss att det är så ROLIGT med barn!?” skriver Helene i en insändare i Mama.
Helene skriver att hon väntade länge med att skaffa barn för att alla i hennes närhet bara klagade över hur jobbigt det är. Hon hittade inga ”positiva förebilder”.
Så kom hennes dotter och det var fantastiskt och hennes liv har inte förändrats, hon tar med sig dottern på allt.
Varför vi klagar över hur jobbigt det är? Det är väl ganska självklart. För att vi vill höra hur duktiga och otroligt starka vi är. Vi vill ha beröm!
Under helt sicka omständigheter presterar vi enormt mycket. Utan sömn under veckor/månader/år i sträck och plus alla dagisinfektioner lever vi och jobbar på som normala människor.Vi kämpar helt sinnessjukt mycket, det kan gå veckor utan att man får sitta ner, vi måste kasta i oss maten, vi rusar runt varje vaken sekund.Vi vill höra att vi är starka! Och duktiga!
Så länge ni inte säger att vi är duktiga som fixar ett par små ungar och lyckas jobba som förr trots extrem sömnbrist och infektioner så kommer vi att fortsätta att gnälla. Vårt gnäll är ju ett rop på hjälp. Inser man inte det är man helt otroligt okänslig och helt ego som skiter i att folk i ens närhet går på knäna medan de själva kan sitta och käka trerättersmiddag med vin och sen sova ut nästa morgon.
Du Helene, tänk noga igenom följande: När dina vänner har ”klagat” över hur ”jobbigt” de tyckt att det är att leva med barn så har de antagligen inte sovit på flera år medan du och din man kunnat njuta av sömn, av att kunna duscha varje dag, av att kunna äta i lugn och ro SITTANDE.
Det är inte så att du helt enkelt borde ha kunnat avläsa dina vänner bättre?
Det är helt enkelt inte så att du varit en otroligt kass vän?
Som bara tyckt att de gnällt och klagat, när de i själva verket behövde lite hjälp?
Helene, du kunde åtminstone ha berömt dem. Ofta räcker det att få höra hur duktig man är för att genast känna sig lite piggare.
Det krävs bara fyra små ord, sen tystnar vi och gnället övergår i hur otroligt givande och underbart det är att leva med barn. Dessa fyra ord är: Vad duktig du är.
Säg det till alla mammor i er närhet så ska ni se hur otroligt glada de blir.
Sen måste jag inflika att barn är extremt olika, vissa ungar är smidiga och alltid glada och andra bara galer och krånglar och är svåra att ta med och vägrar att sova.
Helene, vänta bara tills lillan får ett syskon, som vaknar och gallskriker varje natt, som vägrar äta, som har ont i magen, som klättrar upp på alla bord från sju månaders ålder, som stoppar allt i munnen, som hatar att lämna hemmet. Då du, då ska du får se på ös. Då kanske du också börjar klaga lite…
Sen är ju vuxna också olika, vissa är starka som bisonoxar och kanske inte ens tycker att en kolikunge är det minsta jobbig, vissa behöver ju inte sova mer än tre timmar per dygn, och vissa tycker att det är jättelätt att kånka med en krånglig ettåring på vuxenaktiviteter. Grattis till er.
Jag hittade även en annan godbit i Mama. Herr Nicola Perrelli tycker att alla mammor ska ta en tupplur mitt på dagen för att bli lite trevligare. Haha!
”Ta en nap, mammor” är hans bästa mammatips. Det var det roligaste jag hört på länge.
