När Elisbeth höglund arbetade här på Tvärsnytt i Örebro levde hon i skrädck efter att h trakasserats av en man. (Bilden är ett montage.) Foto: SVT och JAN ÜSING
När Elisbeth höglund arbetade här på Tvärsnytt i Örebro levde hon i skrädck efter att h trakasserats av en man. (Bilden är ett montage.) Foto: SVT och JAN ÜSING

Varför bryr sig inte polisen om min skräck?

Publicerad
Uppdaterad
Det var i slutet av juli 2006. Jag befann mig på landet. En dag ringde telefonen.
- Hej Elisabet, det här är kriminalinspektör X vid Örebropolisen.
Jag blev iskall. Vad hade jag gjort? Kört på någon gammal tant och smitit från platsen? Kört för fort? Bedragit någon? Nej, ingetdera.
- För ett år sen lämnade du in en polisanmälan till oss mot en man som hade förföljt dig en tid, fortsatte inspektör X.
- Det stämmer. Har ni gripit honom?
- Tyvärr inte, svarade X. Min fråga är, om du fortfarande vill, att vi ska utreda det här brottet.
- Utreda??? Det är klart att ni ska utreda! skrek jag i telefonen. Det var ju därför jag gjorde anmälan.

Det handlade om en så kallad stalker, en person, som bestämt sig för att förfölja och trakassera mig, i det här fallet via e-post. Hoten hade börjat, när jag ett år tidigare hade arbetat som programledare på SVT:s regionala nyhetsprogram Tvärsnytt i Örebro. I flera veckor förföljde han mig med hatbrev, kränkningar, trakasserier och hotelser, bland annat av typen "jag vet var du bor". Jag blev livrädd och såg bara en utväg: att gå till polisen. Tillsammans med min anmälan överlämnade jag samtlig e-post samt mannens namn, adress och telefonnummer till polisen. Det var bara för polisen att ta in honom till förhör.
Ett år senare hade polisen ännu inte ens tagit kontakt med mannen:
- Nej, svarade inspektör X, men vi vet vem han är. Han brukar trakassera folk.

Kriminalinspektör X hade efter mer än ett år (kanske av en slump) råkat hitta min polisanmälan i sina högar för inkommande ärenden men hade inte rört ett finger för att utreda brottet. Detta trots att jag anmält, att jag känt mig hotad och fruktat för mitt liv.
Polisärendet avskrevs, trots att det fanns både gärningsman, dokumenterat brott och bevisning. I och med avskrivningen var brottet tekniskt sett uppklarat. Örebropolisen kunde lägga ännu ett "uppklarat brott" till sin allt bättre uppklaringsstatistik.

Det är så polisen arbetar. Man struntar i att utreda anmälningar av stölder, skadegörelse, misshandel, trakasserier, villainbrott, cykelstölder och bilinbrott, alltså vanliga vardagsbrott, som är oerhört traumatiska för den som drabbas men som polisen betraktar som osexiga och oviktiga.
I stället väntar polisen på att preskriptionstiderna ska gå ut, på att spåren ska kallna och vittnenas minnesbilder suddas ut. Då blir brotten inte längre utredningsbara.
Då avskrivs de och förs in i statistiken som "tekniskt uppklarade", trots att de minst av allt är uppklarade.
400 gånger under fyra års tid har Justitieombudsmannen kritiserat polisen för felprioriteringar och bristande kompetens, som lett till att vardagsbrotten förblivit olösta.

När Brottsförebyggande rådet
för några veckor sen presenterade nya siffror över uppklaringen av brott, visade det sig, att polisen fortfarande bara lyckas klara upp vart tredje brott. Två tredjedelar förblir ouppklarade, ett faktum, som allvarligt undergräver tilltron till den svenska polisens arbete.

Rapporten visade också
att 87 procent av antalet mord och dråp klaras upp men bara 2 procent av cykelstölderna, 4 procent av bilinbrotten och 11 procent av inbrottsstölderna. När min man i fjol polisanmälde en grov stöld ur hans bil, var polisen inte ens intresserad vare sig av vår adress eller var brottet hade begåtts.
Så ser det svenska rättssamhället ut.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag