Ulf Nilson: Sverige talar med kluven tunga
Sverige talar med kluven tunga.
Så har det varit rätt länge och det är viktigt att vi försöker förstå vad som hänt - och händer.
Fram till mitten på 50-talet härskade tidningarna och radion, den statliga. Gravallvarligt förmedlade man nyheter om händelser, och lika gravallvarliga uttalanden av politiker och andra höjdare.
Så kom tv och åtskilliga år senare (tack, Jan Stenbeck!) rentav privatägd tv. Och småningom huvudpersonerna i den här artikeln. Nätet. Och du!
Grovt sett klövs den tillgängliga informationen i två flöden.
På den ena sidan tidningar, tv, radio, redigerade av yrkesfolk, underställda lagar (och vanor, traditioner, trender).
På den andra sidan nätet. Lika med sajter, bloggar och - inte minst - e-majl, ofta i massutskick. Nätet: till skillnad från "vanliga" medier vinande snabbt, oberäkneligt, okontrollerbart.
Exempel 1: Ett löp i Aftonbladet uppgav - sant eller falskt - att Tiger Woods haft en "affär". Skandalnyheten kom från National Enquirer. Två dagar senare är det golfklubbor i luften, krock med bilen och rubriker, video, blogg, mejl, kommentarer, viskningar och vrål överhela världen.
Exempel 2: Flyktingbarn kommer ensamma till Sverige för att få asyl, just nu cirka fyra per dag. Medierna behandlar fenomenet lugnt och sansat. Man vill inte, absolut inte, beskyllas för "främlingsfientlighet" (eller sympatier för Sverigedemokraterna).
Inte så i den så kallade bloggosfären. En strid ström av mejl och länkar talar om "18-åringen som var 31 år i Grekland", om asylsökande barn med skägg (!), om pojkar som flytt våld men hotar personalen på mottagningshem med kniv. Etc. Man slår fast att barnen - eller "barnen" - är "ankare", alltså skickade till Sverige för att sedan kunna få hit anhöriga.
Själv får jag många dussin, ibland ett par hundra, nyhetsmejl - per dag! De hänvisar ofta till ledande sajter som Newsmill (tjena PM och Leo!) eller Politiskt inkorrekt - som numera spelar en enorm roll i nyhetsförmedlingen.
Somliga personer har förvandlat sig själva till ett slags privata nyhetsbyråer och sitter uppenbarligen uppkopplade och skrivberedda alltid, dag och natt. "Blondinbella" och andra rundar av bilden, sajter som Google gör det möjligt att checka det mesta. Men gör man det? Bra fråga.
Om jag sammanfattar är situationen i dag den här:
Yttrandefriheten, den kliniska yttrandefrihet som inte begränsas av varken redaktörer, myndigheter eller lagar är större än någonsin förr - och dessutom växande, allteftersom fler och fler får datorer. Smäller jag ut en tillräckligt sexig nyhet - se ovan om Tiger - kommer tusentals människor hjälpa mig att sprida den.
Yttrandefriheten är underbar. Jag älskar den.
Sanningen är däremot möjligen svårare att finna. Så många röster, så många rykten. Det är föralldel inte helt nytt. I slutet på 70-talet skulle en ung kurd vid namn Ismet utvisas. Stort väsen i landet. Så hemskt, så synd! Min fru, Aino, sändes av sin tidning till Ismets hemstad. Där fann hon att han - utan att nämna det - hade fru och barn. Hans utsatthet var en bluff men skulle man verkligen våga berätta det?
Det gjorde man. Men många gånger, alltför många, går beslutet i motsatt riktning.
Av Ulf Nilson
ulf.nilson@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan