Är Sverige på väg mot en revolution – oblodig men omvälvande?
Jag vågar inte svara ja på frågan. Inte än. Vi får vänta några år, men faktum är att alliansregeringen, nästan i smyg, kan ha tagit det första steget mot ett nytt Sverige.
Det jag syftar på är givetvis vårdnadsbidraget, 3 000 i månaden (skattefritt) till den som väljer att stanna hemma med sin bebis. Vårdnadsbidraget är ett steg mot större valfrihet – sen årtionden en bristvara i vårt genomreglerade land. Det är också ett sätt att återuppfinna familjen, så länge utrotningshotad.
Låt mig ge lite bakgrund.
Redan på 30-talet gjorde folkhemmets ledande ideologer, i första hand den hemska Alva Myrdal, klart att familjen var av ondo. Barn borde från allra första början uppfostras kollektivt, professionellt. Det blev som Elise Claeson skriver i sin underbara lilla bok ”Mamma@Home”:
”I Sverige ville staten fostra barnen och därför behövdes en ny sorts mammor, en sort som hade starkare band till ideologin än till barnen. Samhällsmamman var ett ideologiskt proffs, som gjordes till norm för moderskapet…Vanliga mammor störde utopin med sin amatörmässiga känslosamma anknytning till barnet”.
Bittra ord, men sanna! Ideologerna, farbröder, lika väl som tanter, men alltid socialister, ville skapa en ny människa, anpassad till kollektivet, lydig staten. Man ville (behöver det sägas?) ta kontroll. För givetvis, det förstår ju den dummaste, bör man uppfostra folk att tänka och handla rätt från början, så slipper man tvinga dem (så mycket).
Det avgörande steget togs först några årtionden senare, närmare bestämt 1971. Då genomdrev Olof Palme lagen om särbeskattning. Avsikten var att locka (somliga skulle säga tvinga) mammorna ut i förvärvslivet. Det funkade bra för många, men ohyggligt illa för andra. Inte minst barnen – av den enkla anledningen att barn mår bäst om mamma (ja, just m a m m a!) är hemma de första åren.
Sverige blev, som socialisterna alltid önskat, ett likriktat land. ”Alla”, alltså den stora majoriteten, var tvungna att jobba i industri eller förvaltning, i tjejernas fall inte minst i barn- eller åldringsvård. Det blev, med ett slängigt, men inte helt osant uttryck ”viktigare att jobba på dagis och ta hand om andras barn än att vara hemma och ta hand om sina egna.” Den mjuka diktatur som så länge präglat landet bestämde att det var mer eller mindre kriminellt att vara hemmafru, ”hemmahora” som somliga sa. Sverige blev det land där ”man ska tro det som Svensson tror och inte skilja sig från mängden”. Alla problem formulerades centralt av den politiska eliten och oppositionen, tja den jamade med.
Likriktning föder, underbart nog, alltid revolt. I Sverige kan vi spåra en sådan revolt i sjukskrivningsstatistiken. Under en följd av år har det gått tre sjukskrivna tjejer på en sjukskriven man. Ofta har det handlat om ”vård av sjukt barn” och mycket har varit ren bluff, men också ett sätt – av nödtvång bedrägligt – att ta tillbaka en del av den famljetid man berövats.
Runtom i landet har det så småningom vuxit fram en öppen och hederlig revolt just i familjefrågan och koncentrerad på vårdnadsbidrag – mamma hemma under de viktigaste åren. Valfrihet istället för tvång.
Äntligen!
