Ulf Nilsson.

Den så kallade debatten

om Anitra Steens pension slår alla rekord i hyckleri - och avundsjuka. I ett land där skattesystemet präglas av institutionaliserad avundsjuka blir det oundvikligen så. Dessutom lyckas de flesta debattörer missa poängen. Det är inte fru Steen det är fel på. Inte ens hr Persson. Det är systemet, dumskalle! Fru Steen ska s j ä l v k l a r t ha sin pension. Hela vår civilisation hänger på att ingångna avtal - även idiotiska och motbjudande - ska hållas. Att riva upp av politisk opportunism (läs: Marita Ulvskog) eller avundsjuka (läs: Marita Ulvskog) är en styggelse.

Nej, poängen är en annan.

Utnämningssystemet är åt helvete. Fru Steen är ett klockrent exempel på det som med ett fint ord kallas nepotism: i översättning ungefär svågerpolitik, kompiskör, klia mig på ryggen eller så. I tävlan mot a l l a övriga sökande (om det fanns några) har fru Steen befunnits vara bäst skickad att vara statssekreterare i finansen, ett av landets viktigaste jobb, chef för skatteverket (kanske det viktigaste), chef för högskoleverket och nu chef för Systembolaget, det senare försett med hög lön och allehanda förmåner, ett så kallat plommonjobb. Självfallet, vågar jag påstå, har ingen funderat särskilt mycket på damens professionella kvalifikationer. Snarare har man sagt: - Ja, vi behöver ju först och främst en politiskt pålitlig person, en som tillhör gänget, och inte ställer till bekymmer.

På så sätt bevarar

makthavarna i enpartistaten det svenska stilleståndet. Förlamningen. Idétorkan. Det land där det mest förbjudna är n y a, friska idéer - inte nödvändigtvis förankrade hos riksdagsman s, ombudsman s eller fackpamp s. För givetvis är fru Steen alls inte det enda exemplet på partinepotism. Floran av nya myndigheter växer hela tiden. Fler och fler förbrukade politiker - ofta förbrukade utan att ha uträttat något - behöver "placeras". Det gäller givetvis inte bara sossar. Ett litet antal tama borgare får också vara med. På så sätt får man den så kallade oppositionen att göra det viktigaste en opposition i n t e ska göra, nämligen hålla käften.

Alla svenskar vet

att det jag just skrivit är sant. Alla vet också att det går till ungefär på samma sätt på direktörssidan. Bonusar, kompiskör, styrelseposter, långtifrån bara i Skandia och alls inte - ett argument som gör mig särskilt förbannad - för att hindra massflykt av direktörer utomlands (där de flesta av Dagens Industris älsklingar skulle stå sig synnerligen slätt). Så hur kan vi rätta till problemen. Enkelt! Vad beträffar offentliga befattningar: inför hearings av amerikanskt mönster. Offentliga utfrågningar, föregångna av ordentlig utredning där media (tjena, Janne Josefsson!) självklart har en stor roll att spela. Gissningsvis skulle nog en 25-30 procent av de höjdare som nu vilar sig på samhällets topp gjort bort sig om vi haft hearings. I näringslivet är problemet enklare. Vi som investerat pengar och är aktieägare (småpengar i mitt fall) måste bli mera aktiva. Bolagsstämmor körs i dagens Sverige precis som vd och styrelseordföranden vill ha dem och alla som säger emot betraktas som "galningar". Själv är jag galen nog att tro på öppenhet och maktskifte. Nån som vill vara med?