Svaret är naturligtvis ja. Sanningen - som vi bör begrunda! - är att politisk terrorism exploderat i Sverige åtskilliga gånger. 1975 sprängdes Västtysklands ambassad. 1986 mördades Olof Palme på öppen gata. 2003 blev Anna Lindh nedstucken, även hon mitt i Stockholm. I december 2010 kunde en självmordsbombare med bara ett uns mer skicklighet ha dödat dussintals människor i julhandeln på Drottninggatan.
Kort sagt finns det terrorister överallt i världen. Och har alltid funnits. Vanligtvis är de unga män med förvridet själsliv och tillgång till vapen: Timothy McVeigh som sprängde Oklahoma City 1995, Lee Harvey Oswald som sköt John F. Kennedy 1963. Oswald och dagens massmördare, Anders Behring Breivik, påminner förresten slående om varandra: Unga, bittra, isolerade, besatta av tanken att de måste rädda världen (för att vinna ära, glans, kvinnors kyssar - eller i alla fall rubriker).

De unga mördarna hatar demokratin. Löjligt nog är den samtidigt deras viktigaste förutsättning. Om Oslo-polisen varit bättre organiserad och mera på bettet... om tältlägret varit bättre bevakat... kunde ett enda välriktat skott från en polisman eller väktare ha fällt mördaren och räddat kanske 50 människoliv...
Nej, jag önskar inte oss eller norrmännen polisstaten, absolut inte. Däremot är det oerhört viktigt - det visar massmorden i Oslo! - att vi kartlägger verkligheten närmast omkring oss. Sverige och många andra länder, inte minst i Europa, har framför allt sen slutet på andra världskriget haft omfattande invandring. Detta har lett till diskriminering och motsättningar mellan olika grupper, liksom ghettobildning och social utslagning. Friktionen mellan grupper och individer med olika religiös bakgrund har skapat främlingskap och - ibland - exploderat i våldshandlingar.
En särskilt viktig roll spelar - sen inte mer än tio år tillbaka - internet. På nätet kan vem som helst uttrycka vilka åsikter som helst - hetsa, uppvigla, utpeka, förhåna oliktänkande och förstärka fördomar. Anders Breivik är bara en av tusentals unga män och kvinnor som uttryckte sina egna aggressioner - och stimulerades av andras - på nätet.

När jag blev korrespondent för Expressen i USA 1963 hade de svartas kamp för jämlikhet just börjat på allvar. Det ledde till just debatt, diskussion, klarläggning av omständigheter - och rätt snart till en mycket bättre situation för de svarta (och därmed, glöm inte det, också de vita!). I Sverige bör vi definitivt inte kopiera oroligheterna, men, som Oslo visar, borde vi närma oss varandra, försöka få i gång en civiliserad dialog och en kartläggning av problemen. I annat fall kan en svensk Breivik dyka upp snart nog. Även i Sverige finns det extremister både till höger och till vänster. Även i Sverige bor individer som Breivik, isolerade, bittra, besatta av vettlösa idéer om ett "renare" och mindre komplicerat samhälle där de själva (givetvis) bör ha utökade rättigheter på vissa mindre "rena" individers bekostnad. Breivik kallade sig kristen. Men kristendom är kärlek, inte fanatism.
Vi måste, kort sagt, erkänna att problem och spänningar också finns i Sverige. Vi bör alla tänka igenom hur det egentligen står till - och hur vi kan göra det bättre.
Att lägga locket på och köra vidare som om ingenting har hänt kan leda till att Stockholm - eller Göteborg eller Malmö eller någon annan svensk stad - får uppleva detsamma som Oslo.
Det måste vi alla försöka förhindra.