Man protesterar mot grymhet, valfusk och kvinnoförtryck - även om det där med att kvinnor i Iran egentligen är husdjur inte alls betonas så mycket som det borde. Nyligen dödades en äktenskapsbryterska - fundera på ordet, om du vill - i Iran. Äktenskapsbryterska, en kvinna som gjort något (eller möjligen inte gjort det) som män gör rutinmässigt. Man kastade sten på henne tills livet flydde.
Det är så man tänker. Det är så det är.

Att världen nu protesterar beror, dessvärre, inte så mycket på att man vänder sig emot den oförsonliga tolkning av islam som präglar Iran - präglar politiken och, dessvärre igen, det dagliga livet. Protesterna har att göra med valet nyligen som slutade med seger för Mahmoud Amadinejahd, den sittande presidenten.
Slutade med seger, fast troligen efter fusk. Det är viktigt att vi vet att val i ett land som Iran egentligen inte innebär att folk får välja. Precis i Sovjet på sin tid (en del av er minns kanske?) är valet en rituell tillställning. Av någon anledning, fråga mig inte hur, har man fått för sig att val är det finaste som finns. Val ger legitimitet, ger rätt att härska. Att denna rätt kommer först om valen är fria har man kvickt och lätt lyckats glömma bort. Alltså fuskar man. Ali Khomeini, som är högste boss i Iran, gav order om att Amadinejahd skulle vinna, så den lille, fanatiske mannen vann, även om han förlorade.
Konstigt? Javisst. Men även Stalin ordnade val då och då. Och vem vann? Jo, surprise, surprise, det gjorde Stalin.

De exakta siffrorna i Irans presidentval kommer vi sannolikt aldrig att få veta. Det är fullt tänkbart att Amadinejahds konkurrent, Hussein Moussavi, fick flest röster. Därför borde det vara han, inte Amadinejahd som i dag betecknades som härskare.
En viktigare fråga är dock:
Spelar det någon roll?
Svaret är ja. Och nej.
Sanningen är att Iran under överskådlig framtid kommer att förbli ett land styrt av muslimska präster, mer eller mindre reaktionära - enligt vårt sätt att se. Att verklig demokrati - partier, fri debatt, kvinnor utan slöjor - skulle utbryta är inte i korten. Detta är sorgligt, men tyvärr sant. Folk kan demonstrera i fria och lyckliga länder. Vi kan demonstrera och skräna allt vi vill och kanske påverkar det utvecklingen till det bättre.

Inte vet jag, men efter att ha följt Iran sen jag flög dit i slutet på 70-talet - gång på gång - är jag inte optimist. Prästerna sitter kvar. Deras välde är grymt och blodigt och val, vad fan? Jag menar: under den relativt korta tid, 30 år eller så, som jag har följt Iran, har allting i princip blivit sämre. Man talar om interna försök till frigörelse, om mildare präster och större möjligheter för individer, men stämmer rapporter av det slaget verkligen.
Jag tror inte det.
Och värre.
Alla tecken tyder på att Iran snart har en atombomb. Eller att Israels ledare blir övertygade om att det är så - och att man, fullt förståeligt, måste reagera. Då smäller det.
Då smäller det. Och tro inte att ett kärnvapenkrig i den delen av världen inte påverkar - jag menar skadar - både oss och hela världen. Smäller det vaknar vi upp i en ny och avskyvärd värld.
Behöver jag skriva mer...