Under de senaste månaderna har alla svenskar blivit fattigare.
Ja, alla utom en familj vars efternamn börjar med W, plus andra ägare till exportindustri, handelshus och fabriker som har turen att ligga utanför Sverige.
Vanligt folk fattigare, rika rikare. Var det nån som sa "som vanligt"?
Jag tänker naturligtvis på vår valuta, kronan, som påstås flyta men envisas med att sjunka. Sverige är ett devalveringsland. Vi är kanske inte riktigt i Argentinas klass - inte än, men vi jobbar på det...
Häromdan, när jag tittade efter, kostade en Euro nära 12 kronor, en dollar 9,19 och - aj, det gjorde ont! - en norsk krona 1,30 och en dansk hela 1,56.
Man devalverar för att göra varor tillverkade i Sverige billigare att köpa för utlänningar. Eftersom produkter som bilar innehåller massor med utländska komponenter blir effekten inte så stor, men lite funkar det.
Lika med att "vi" säljer bättre, tjänar mer och bevarar jobb. Samtidigt som "dom", alltså utlänningarna, säljer sämre (ja, i Sverige) och förlorar jobb. Att devalvera är i viss mening att snylta - välkomna till snyltarlandet Sverige!
För en vanlig familj blir det nu - för att ta ett viktigt exempel - mer eller mindre omöjligt att resa utomlands på semester. Good bye, Thailand. Good bye, USA. Och Good bye, Singapore, där jag skriver detta och just upplevt att en dollar som nyligen kostade lite mer än 4 bagis, i dag kostar nära 6.
Sverige började devalvera på allvar på 70-talet, -76 och -77. 1981 slog vi till med 10 procent och -82 dammade Kjell-Olof Feldt till med 16. På sommaren -92 var det klippt igen. Kronan befann sig under våldsam press. Det händer ofta med små och misstänkta valutor. Vi skrev om det i tidningen (även jag) och statsministern (han hette Bildt) fnös att alltihop var ett påhitt av okunniga "semestervikarier på redaktionerna".
Riksbankschefen (en annan gammal vän vid namn Bengt Dennis) höjde styrräntan till 500 procent och förkunnade storslaget (han kunde låta aningen arrogant) att "centralbanken vinner alltid".
Men, men, där hade Bengt fel! 19 november det året kl 14.35, efter att ha pytsat ut miljard efter miljard i stödköp, tvingades han låta kronan "flyta" vilket, den gången också, betydde att kronan sjönk som en sten, 25 procent eller så.
Själv jobbade jag i Paris och tvingades begära löneförhöjning. Den fick jag, annars hade det gått illa. Spekulatörer, som den obehaglige George Soros, tjänade miljarder - som vanliga svenskar i Sverige fick betala med dyrare importvaror och sjunkande levnadsstandard. Då - som nu!
Krisen djupnar runtomkring oss - inte minst därför att mediernas olycksprofetior numera har tsunamins kraft. Politiskt är Sverige jämförelsevis väl skött, även om vi naturligtvis borde ha gått med i Eurosamarbetet för längesen (och sänkt kronan för gott).
Avindustrialiseringen fortsätter. Snart är Saab och Volvo minnen blott och SAS en av Lufthansas matarlinjer. Den vanligaste svensken, statistiskt sett, är en kvinna äldre än 65 år som lever på en synnerligen knappt tilltagen pension. Industrin sysselsätter inte ens en femtedel av den arbetsföra befolkningen. Betydligt fler vårdar varandra.
Vågar jag påstå att det blivit konstigt?
