Ulf Nilson

Vad i helvete pågår i Sverige?

Publicerad
Uppdaterad
Det som hände i Linköping gör mig kräkfärdig. Var har vi hamnat när åttaåringar blir nerstuckna på öppen gata?
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ulf Nilson.
Jag vet att jag låter som en gnällig gubbjävel, men jag upprepar frågan likafullt: Hur kunde Sverige bli så här? Anna Lindh sticks ner... Sabina sticks ner... Mohammad och Anna-Lena avrättas... en av mördarna från Hallandsåsen rymmer och jagar omkring i full frihet... RFV rapporterar att 30 procent av alla sjukskrivna har psykiska besvär... unga män mördar och sticker ut ögon på krogägare i Malmö... hela plutoner av inbrottstjuvar flygs in från Chile – en världsdel bort! – och väller in med färjorna från Estland, Lettland och Litauen... en ohejdad våldtäktsepidemi grasserar i förorterna... Vad i helvete pågår här? Jag vet att jag inte precis är ensam om att fråga. Men finns det svar? Jo, det finns svar:
    Nedrustningen av polisen. Per capita har vi hälften så många poliser som ett normalt EU-land – och alltför många sitter på expeditionen.
      En i praktiken nedlagd psykvård. Sjuka proppas fulla med tabletter som ofta gör dem sjukare. Punkt och slut.
        Fängelser som läcker som såll.
          En massiv motvilja hos dem som makten har att tackla Europas (enligt min uppfattning) värsta invandrarproblem. Det måste bli slut på diskriminering, men i BÅDA riktningarna. Allt detta är viktigt, men ser jag tillbaka i tiden tror jag att problemen går djupare än så. Jag tror att roten till det onda är att vi successivt samtidigt har avskaffat... 1) Föräldrar. 2) Det vi kallar personligt ansvar. När jag växte upp på 50-talet fanns det i princip inga dagis. Många morsor jobbade utanför hemmet likafullt. Äldre syskon fick ta hand om yngre ungar, far- och morföräldrar hjälpte till och – hör och häpna! – pappor hjälpte till i hemmet en hel del redan då. Kort sagt: familjen funkade som en gemenskap och Alva Myrdals idéer om kollektiv uppfostran betraktades som trams (fullt riktigt). Dessutom gällde att man fick stå för vad man gjorde. När jag inte tjänade tillräckligt – och mina första jobb var grymt underbetalda – fick jag dra åt svångremmen. Lånade jag var det alltid från någon lika fattig som jag och följaktligen var det en hederssak att betala tillbaka. På rätt dag. Att gå till socialen var inte tänkbart, eftersom den i praktiken inte fanns. Och dessutom: hela livet gick ut på att klara sig själv, att jobba bättre, tjäna mer och öka sin rörelsefrihet. Att fixa det. Själv! Observera att jag INTE är emot socialhjälp. Inte heller dagis. Det är rätt och bra att kvinnor "kommit ut" och fått chansen till karriär – synd bara att så orimligt många är bundna i lågavlönade vårdjobb; var det verkligen meningen? Kort sagt tror jag inte alls att det var bättre förr, absolut inte i materiell mening. Det som smög sig på alltför många var insikten – eller borde jag skriva illusionen? – att det är OK att vara beroende. Fusk lönar sig och personligt ansvar är mer eller mindre avskaffat. Varför jobba när det inte lönar sig och inte behövs? I ett samhälle, där medborgarna alls inte är solidariska, som det sägs, utan i värsta mening själviska är det inte konstigt att lag och ordning kollapsar. Nästa söndag: Direktrapport från New York om presidentvalet.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag