Två jubileer detta år borde få oss att tänka till!
Det är 20 år sedan Muren föll. Tanken svindlar. Det viktigaste som hänt sen jag började intressera mig för världspolitiken ligger nu 20 ÅR tillbaka i tiden, bokstavligen i förra århundradet - och en helt annan värld! Människor under 35- 40 års ålder kan knappast minnas hur folk världen runt grät av glädje när detta monument över Ondska - ja, jag stavar med stor bokstav! - försvann. Två år senare befriades Ryssland och hela Östeuropa från det som kallades socialism, men i verkligheten var rå diktatur, komplett med Gulag och tortyr (även om Ohly säkert tror annorlunda).
Detta 2009 är det dessutom 60 år sen Nato bildades. Alliansen blev den i särklass mest framgångsrika i historien. Den skapades som någon cyniker sa för att hålla "amerikanerna inne, ryssarna ute och tyskarna nere", men det gick inte riktigt så. I dag är amerikanerna ute, tyskarna uppe och ryssarna nere - helt ok vad mig beträffar (även om det är sorgligt att befolkningen där minskar med upp till en miljon om året, beroende på sjukdom, vanstyre, korruption och alkoholism!).
Sverige spelade en sorglig roll i det stora skeendet. Vi höll oss utanför kriget, vilket var en STOR prestation. Så synd att det skedde med hjälp av väldiga leveranser av järnmalm och kullager till Hitlers arméer - leveranser som enligt somliga historiker förlängde kriget med kanske två år och x tusen människoliv.
Efter kriget sa vi, officiellt: neutralitet, neutralitet, neutralitet. Vi vägrade gå med i Nato, fast vi militärt sett, lät oss bli fullt integrerade. Hyckleriet beskrivs i flera utredningar och nu senast i Kjell Östbergs lysande Palme-biografi "När vinden vände". Regeringens medlemmar ljög för varandra - Sovjetvännen farbror Östen fick ingenting veta! - och Palme, väl utbildad i hemlig tjänst, ljög värre än de flesta. USA och USA:s vänner visste givetvis ändå. Ryssarna visste möjligen till och med mer, tack vare en fjantig överste vid namn Wennerström!
Det viktigaste tycks ha varit att hålla vanliga svenskar ovetande och dumma. Neutraliteten, snart förvandlad till galopperande självgodhet, blev ett slags inofficiell religion (samtidigt som kristendomen förvandlades först till statlig byråkrati, sen patetisk bristvara). Solidaritet med demokratierna var inte för oss!
Först Erlander, sen Palme sa, helt ofattbart, nej, nej, nej till Nato:s ekonomiska ekvivalent, EU. Det var återigen neutraliteten - hycklad och obefintlig - som drogs fram (väl behandlat både i Östbergs bok och Anders Edwardssons likaså färska "En annorlunda historia").
- Amerikanerna måste ut ur Vietnam! sa Palme till mig en gång. Hur det går sen får vi se.
Även Palme upplevde hur det gick åt helvete. Detta rättfärdigar inte på minsta sätt amerikanernas förbrytelser, som var många, men är onekligen ett viktigt faktum.
Viktigare är naturligtvis att det rika Sverige, sen 60-talet, systematiskt devalverat kronan. Svenska exportvaror billigare, mer pengar åt storföretagen - mindre arbetslöshet hos oss, större i andra länder.
Till EMU och Euron sa vi nej tack. Om vi gått med hade vi inte kunnat fortsätta snylta - som vi gör även detta jubileumsår.
