För några dagar sedan fyllde jag 78. Jag är alltså en gubbstrutt, en åldring, en som - jag tvekar inte att säga det - borde ha vett att vara död.
Jo, det är så. Jag får minst ett hundratal mejl i veckan - ibland många fler - och en stor del av dessa mejl och ännu fler pappersbrev, handlar om hur vi i Sverige misshandlar äldre människor. Det vanligaste temat är:
- Flytta på dig gubbjävel! Pensionera dig på riktigt och häng inte på ett jobb som kunde göras av någon yngre!

Till detta är svaret (jag ber om ursäkt för att jag upprepar det) att detta att jag tjänar pengar är bra även för andra människor. Jag behöver inga bidrag och får heller inga. Jag spenderar det jag tjänar på mat, hyra, böcker, kläder, et cetera och sätter hjul i rörelse - likamed ger andra människor jobb. Och inkomster.
Ekonomi är inget nollsummespel och sett i perspektiv är det bra om så många pensionärer som möjligt fortsätter jobba. (Det ger dem dessutom ett roligare liv, enligt min uppfattning. Att sitta och vänta på döden är inget kul, inte ens om man har en grogg inom räckhåll...) Men Sverige lider av åldersnoja och illvilja. En gammal dam jag känner, betydligt äldre än jag, får dagligen uppleva att hemtjänsten slarvar igenom sitt program. En dag nyligen fick hon veta att "bädda får du göra själv". Veckor i sträck uteblir den städning och hjälp med tvätt som hon fått rätt till. Åtgången på toalett- och hushållspapper är jättelik (man kan ta med sig) och även andra saker försvinner.

Här är det viktigt att göra två anmärkningar:
1. Jag får brev och mejl från många pensionärer som jag inte känner, men som berättar om hur de blir bestulna eller i varje fall tror sig bli bestulna.
2. Jag identifierar inte mina uppgiftslämnare. Det kunde leda till repressalier och alltför många av oss äldre är i praktiken försvarslösa.
Många (enligt min uppfattning) trivs bättre med hemtjänstare som är invandrare. De har mera empati och inte så brått som svenskarna. Svenskarna och svenskorna tycks däremot (enligt folk som skriver till mig) ha ett behov av att bossa. Och klaga, klaga, klaga över sin egen situation...

Många klagomål kommer från olika äldreboenden. Inlåsning, dålig mat, uteblivna promenader och så detta att vara ett kolli, förvandlad från oberoende och fri människa till totalt beroende åldring (detta hemska ord). Sverige framhålls ofta som ett av världens bästa länder att bli gammal i. Stackars, i så fall, de andra. Själv har jag rest världen runt i snart 50 år och min tro är att apparaten i vårt land tillhör de bättre, men att de yngrei familjerna alltför ofta lämnar de gamla vind för våg, ensamma med en jäktad personal, kontaktlösa och fyllda av ångest. Kommunernas brist på pengar, lika med indragningar, spelar också in. Liksom dålig organisation. Och det blir värre. 7,5 procent av Sveriges invånare är i dag över 65. Om inte alltför många år är vi uppe i 20.

En femtedel av landets befolkning ska då försörjas, självfallet med hjälp av skatter, av de cirka 60 procent som är 19-64. Liksom i många andra, europeiska länder, blir vi gubb- och kärringjävlar en tung börda att släpa in i framtiden. Det gäller alldeles oavsett om nästa statsminister heter Reinfeldt eller Juholt.