Häromdagen läste jag en artikel i tidningen. Den var inte stort uppslagen, men borde ha varit det.
270 000 svenskar har lust att bosätta sig utomlands efter pensionen, stod det. Det är var fjärde medlem av dem som föddes under åren 1945–54, den så kallade ”rekordgenerationen”.
Om detta stämmer (och jag har ingen anledning att tvivla) så är sanningen helt enkelt sensationell. Uttryckt i en rubrik, ser den ut så här:
VI HÅLLER PÅ
ATT BYTA FOLK
PÅ SVERIGE.
De som flyttar ut är huvudsakligen svenskar av det ”gamla slaget”, ett uttryck som jag använder av brist på bättre. Samtidigt kommer varje år tiotusentals flyktingar. De flesta flyr från länder som Irak och Somalia, snart säkert också Darfur, människotillverkade helveten på jorden. De flesta är muslimer, vilket lett till att islam, med kanske 3–400 000 medlemmar, är landets snabbast växande religion.
De flesta är också utblottade, lidande och i högsta grad beroende av hjälp. Med andra ord: bort med ”svenskar”, in med ”utlänningar”.
Bilden är rätt mycket densamma i flera andra EU-länder.

Denna väldiga folkvandring är en del av den process vi kallar globalisering. Den består mest av människor som söker sig från fattiga och/eller krigshärjade länder till rika och välmående. Samt mindre grupper som flyttar mellan rika länder – svenska pensionärer till Rivieran är ett bra exempel.
Att slå fast att folkvandringen skapar problem är – som jag skrivit dussintals gånger – varken att vara rashatare eller ”främlingsfientlig” (det politiskt korrekta gängets favoritloska). Problem är till för att lösas, men de går absolut i n t e att lösa om man inte först erkänner att de finns, vilket vi i Sverige har utomordentligt svårt för – trots en överväldigande statistisk bevisning och trots att vi befinner oss i, ja, ordet är inte för starkt, kris.

Ja, kris. För några månader sen varnade Malmö, rikets tredje stad, att man inte klarar av fler flyktingar. Socialvård, sjukvård och – framför allt – lag och ordning orkar inte med. Södertälje, med 30 procent invandrare och häftiga gängstrider, befinner sig i samma situation, liksom ytterligare ca 15 (av 290) kommuner. Arbetslösheten bland invandrare är högre än bland ”gammel-svenskar”.
Detta skrivs på flygplatsen i New York, på väg hem. Här i USA har man 11–12 miljoner i l l e g a l a invandrare. De utnyttjas hårt av arbetsgivarna, men fortsätter att komma. De jobbar och skickar pengar söderut – miljarder, den största u-hjälp som finns. Deras barn går i skolor, inga frågor ställs, och olika former av socialhjälp finns faktiskt. Men det viktigaste är jobb, jobb, jobb. Ingen står i vägen – inte myndigheter, inte facket (som i Vaxholm och Göteborg).

Det amerikanska systemet är bättre på somliga sätt, sämre på andra. Det premierar initiativ och arbete och ger inga som helst chanser att leva på skattebetalarnas bekostnad. Vi borde försöka få Sverige att fungera mera i den riktningen – med personligt ansvar i högsätet.
Nu när vi i snabbare tempo än någonsin byter folk på det gamla landet…