Sverige är på väg åt helvete!
Så fattar jag budskapet i en ny och skrämmande bok, "Världsmästarna, när Sverige blev mångkulturellt."
Okej, jag kanske spetsar till en aning, men boken - som är utomordentligt skriven och disponerad - målar en hemsk bild av dagens och förvisso framtidens Sverige.
Det handlar, som många säkert redan vet, om invandringen. Slutsatsen (som jag själv framfört många gånger) är: för många för fort, fruktansvärt illa skött.
Aha, främlingsfientlig, den där Nilson? Knappast. Jag har levt utomlands (om också i tät kontakt med Sverige) större delen av mitt långa liv. Och dessutom: invandrarna tvingade sig inte in. Det var svenskar, i alla samhällsklasser, alla politiska partier, som skapade invandringspolitiken - men glömde att tillhandahålla jobb, realistisk svenskundervisning, ja, allt som måste till för integration, alltså för att vi ska bli ett folk. Ett olyckligt beslut 1975 öppnade alla slussar. Sedan dess har ett minst sagt homogent land - titta på kartan så förstår ni varför - skaffat sig en ny befolkning och högre arbetslöshet, högre våldsbrottslighet, fruktansvärda våldtäktssiffror (minst 10 anmälda per dag!), plus, plus, plus...
Allt detta skriver "Julia Caesar", en kvinnlig journalist (eller är det en man?) som valt pseudonym av säkerhetsskäl. Ja: säkerhetsskäl, risken att bli attackerad, kanske mördad. För den som sysslar med frågor av det här slaget är Sverige ett farligt land - lite ofattbart för oss som visserligen växte upp under knappa förhållanden, men ändå i något som på många sätt var en idyll.

Jag ska inte referera boken. Bara två smakprov.
År 2000 sa Mona Sahlin så här i en intervju:
- Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet. Det ska räknas som ett plus att ha en annan etnisk bakgrund än den svenska.
Undrar vad Svenne Svensk tyckte? Röstade han möjligen på SD?
När jag växte upp i Sverige fanns det inte ett enda getto. I dag har vi - berättar boken - över 150 (!!!), befolkade av invandrare. Varje dag brinner minst en svensk skola, oftast i dessa områden.
(Är det verkligen "främlingsfientligt" att berätta sanningen?)
Sanningen är att högerextremismen - ett bättre ord är högerpopulismen - gjorde sig bred i Europa långt före Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna blev vågmästare i vårt land (ja, om det nu inte blir miljögänget). I Holland är Geert Wilders, stylad som en filmstjärna, ett jättenamn. Detsamma gäller Marine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen som varit en maktfaktor i Frankrike i årtionden. Vi har Pia Kjaersgaard i Danmark och Liga Nord i Italien och - vågar jag skriva så? - betraktade som mer eller mindre rumsrena i sina hemländer.
Högerpopulister spelar en viktig roll i politiken i Schweiz och Österrike och detsamma gäller Lettland och Litauen och dessutom Norge och Belgien.

Överallt gäller att det man fajtas för och emot är hur man ska förhindra att länderna splittras i "vi" och "dom". Människor från fattiga länder väller in över Europa. Att "köra ut dom" (som Expressen föreslog på en löpsedel 1993) är otänkbart. Alltså finns det bara en lösning: arbete åt alla, undervisning, jämlikhet och brödraskap.
Ingen ska tro att det blir lätt. Så det är bäst att vi äntligen erkänner problemet.
Och skyndar oss att fixa det.