Ulf Nilson.

Samtidigt som Sveriges nya regering

installerade sig sprängde Nordkorea sin bomb. Verkligheten trängde sig på. Avgrunden nära och - bara att erkänna - Sverige maktlös. Snack biter inte på bomber... Ungefär samtidigt ringde en förtvivlad ung kvinna i Stockholm 112. Tjejen hade supit sig blå. Nu måste hon in. Och kvickt, annars... Ambulansen tog henne - ett av hundratals liknande fall varje dag - till ett av stans jättesjukhus. En jäktad läkare lät henne stanna över natten. Dagen efter konstaterade man att hon trots trettio års missbruk, inte var speciellt sjuk: inte fysiskt. - Åk till beroendesjukan i din kommun, sa man. Här kan du inte va! På beroendesjukan sa man samma sak: - Här kan du inte vara! Gå hem!

Med andra ord:

en svårt psykiskt sjuk person med en lång historia av mentalsjukdom och missbruk, lämnas vind för våg, givetvis med tillgång till tabletter. Men det blir värre. Tjejen har en dotter, 9 år. Barnet togs om hand av sin mormor. Till denna sa socialen, som var inblandad: - Du får bo hos dom ett tag så att ungen kommer i skolan. Annars får vi ta till andra åtgärder... Eller med andra ord: Vårdapparaten spottade så snabbt som möjligt ut den svårt sjuka tjejen. Därpå försökte man  t v i n g a  en äldre anhörig att ta på sig ansvaret för mor och barn!

Verkligheten igen!

Sverige år 2006. Samtidigt som de nya statsråden minglar med kungen - och trängs i tv-sofforna - fungerar psykvården som ett groteskt skämt. Sjuka människor hunsas och kickas ut. Missbrukare hamnar mellan olika byråkratstolar, läkare skriver ut mer och mer knark. Verkligheten jävlas och problemen växer. Samtidigt som den avgående statsministern, han Persson, talar om "dukade bord" lever  m i n s t  500 000 pensionärer, troligen betydligt fler, i närheten av existensminimum: verklighet modell stentuff. Samtidigt som äldre anhöriga uppmanas ta på sig hela bördan för vård av svårt psykiskt sjuka - och deras barn - är sanningen att äldre människor inte vågar gå ut om kvällen i det område där vederbörande bor.

Integrationspolitiken har misslyckats.

Det fastslog statsminister Reinfeldt, till sin heder. Detta beror inte minst på att den organiserade brottsligheten håller delar av våra stora städer i ett järnhårt grepp (lysande skildrat i Jens Lapidus nyutkomna roman "Snabba cash"). De kriminella gängen som ofta är organiserade i enlighet med etnisk tillhörighet ser med förakt på oss "svennar"; de är lika främlingsfientliga som svenska rasister, bara tvärtom. Sedan jag började skriva den här krönikan har jag hört radion rapportera om fyra nya våldtäkter. Eller var det fem? Västerås, Örebro, Gävle, Jönköping, Finnbåten. Flera oanmälda: tio våldtäkter och betydligt fler kvinnoöverfall  p e r   d a g. När det är livsfarligt att vara tjej om kvällen är det något grundläggande som inte funkar i det som en gång var ett folkhem, nu styrt av en elit som själv har det superbra - och cyniskt låtsas att alla andra har det också.

Kan den nya regeringen

göra de stora ingrepp - det systembyte - som behövs? Det tror jag inte. Verkligheten är hård. En svensk regering är maktlös i Moskva. I Nordkorea. I Irak. Och i Sverige...?