Plötsligt läser jag om
kravaller i Budapest. Minnet slår med våldsam kraft. Nästan på dagen för 50 år sen - 50 år, huvuddelen av mitt liv! - var jag själv i Budapest. Den gången var det inte kravaller. Det var krig. Ett av de första upproren mot den ondska som bar namnet Kommunism.
Jag var bara en pojke då, 23 år och grön som gräs. Jag jobbade på bildtidningen Se sen några veckor. Att jag fick ta det största jobbet på flera år berodde uteslutande på att ingen av de andra - alla mycket bättre reporters än jag - ville åka. Själv var jag för töntig och oerfaren för att vara rädd och plötsligt stod jag alltså där. Mitt i Budapest...
Stod där framför det första lik jag sett i mitt liv: en ung man i uniform, redan stel som en skyltdocka, skjuten genom hjärtat, blodig.
Snart blev det fler.
Striderna hade tagit paus. Man städade bort döda och sköt förrädare. I en park hängde lik upp och ner i träden. Man stoppade pengar i deras gapande döda munnar - köpta förrädare betydde det. Man spottade på dem.
Min medresenär var Anders Engman, en av de bästa fotografer jag jobbat med (i en lysande skara). Tyst och effektivt dokumenterade han tragedin. Vad han kände vet jag inte. Däremot vet jag att jag själv var skräckslagen, nedisad och tom - naturligtvis visste jag att folk dog i krig, men gode Gud, hur kunde MÄNNISKOR få göra så här mot MÄNNISKOR?
Sen dess har jag fått
lära mig - i Algeriet, på Västbanken, vid Suez, i Panama, Somalia, Afghanistan, Iran, naturligtvis Vietnam och senast i somras i Israel - att människor tycks gilla och njuta av att tortera, såra och döda varandra. Privat och kollektivt. För nöjes skull eller yrkesmässigt. Skjuta, knivskära, bomba.
För inte länge sen upplevde vi slakten i Rwanda. Ändå tittar vi bara slött på medan Kongo och Darfur förblöder.
Under de 50 år som gått har pojken som hamnade i Budapest av en slump hunnit bli gubbe. Jag har upplevt hur otroligt mycket som blivit bättre - fattigdomen på retur, Sovjet borta, fler människor lyckliga än någonsin förr. Fint.
Samtidigt vore det barnsligt att inte inse
katastrofer värre än någonting vi kan minnas väntar bakom hörnet. Nästan säkert kommer Irans ledare Amadinejadh
relativt snart ha tillgång till kärnvapen.
Det kan varken Israel
eller USA acceptera. Anledningen är enkel: Amadinejadh har förklarat att Israel måste förintas. Eftersom landet är så litet och så tätt befolkat kan iranierna med hjälp av kärnvapen göra det jobb som tog Hitler flera år på några timmar.
Jag menar att även den som är ytterligt kritisk mot Israel - och i Sverige är opinionen direkt fientlig - måste inse att israelerna helt enkelt inte kan acceptera kärnvapen i händerna på fanatiker.
Tiden är sen. Jag tror, som jag sagt åtskilliga gånger förr, att ett krig i Mellanöstern är mer eller mindre oundvikligt. Det kan komma mellan Iran och Israel, men också mellan shiiter (alltså Iran) och sunniter, till exempel Egypten och Saudiarabien.
Jag hoppas naturligtvis att jag har fel och att det blir förhandlingar, fred och fröjd. Men optimist orkar jag inte vara. Har världen blivit bättre under de senaste 50 åren? Eller sämre, farligare?
Svaret är ja. På båda frågorna.
