Vågar jag skriva att Nobels fredspris står mig upp i halsen. I något lömskt skrymsle i själen hoppas jag att det blir avskaffat - eller i varje fall uppskjutet tills det verkligen blir fred...
Okej, jag har ingenting särskilt emot att en samling norska politiker tar på sig att bestämma vem som är snällast i världen - för det är väl det priset handlar om?
Och visst: varken Ellen Johnson Sirfeaf, Leymah Gbower (båda från Liberia av alla centrala länder) eller Tawakkul Karman (Jemen, bara 32 år) har väl varit särskilt stygga. Samtliga är emot våldtäkt och för kvinnans säkerhet. Det är å andra sidan majoriteten av jordens människor och jag med, tro mig, utan att förvänta det minsta lilla pris för detta...
Vet ni förresten att priset när det först utdelades (till Frédéric Passy och Henri Dunant) belöpte sig till 150 782 kr. Nu har det hoppat upp till omkring 10 miljoner. Hädiskt undrar jag om freden blivit så mycket dyrare, men nej, okej, det handlar nog om pengavärdets fall, aj aj...
Men detta sista var bara en utvikning, förlåt, förlåt...
Konstigt nog har fredspriset i synnerligen stor utsträckning tilldelats män som varit väl förtrogna med våld. Om Attila Hunnerkungen behagat leva i vår tid och kravlat sig ner från hästryggen, hade han säkert varit en ledande kandidat - han skapade ödemarker, men kallade dem fred.
Jag menar: krigsherren Arafat fick fredspris, Yitzhak Rabin, en stenhård general, likaså. Fred råder fortfarande inte alls i Mellanöstern och lär inte utbryta i rappet...
Dag Hammarskjöld kan jag acceptera, men han var å andra sidan död när han fick priset och kunde inte ta emot det. Den smarte och likaledes stenhårde nordvietnamesen Le Duc Tho - fredsförhandlare som ni kanske minns - utsågs också till pristagare, men tackade nej. Sannolikt ansåg han att icke socialistiska pengar var lite skitiga...
Shimon Peres fick priset, välförtjänt på många sätt, dock knappast för fredsskapande. Jimmy Carter kan vi glömma, liksom Al Gore - och vad ska man säga om Obama?
Jag skulle knappast tro att vare sig irakierna eller en massa gott folk i Afghanistan - där man numera dödar folk inte minst med hjälp av pilotlösa attackplan! - ser Barack Obama som fredsfurste. Det gör han säkert inte själv heller. Han handlar i enlighet med sin ämbetsed, att efter bästa förmåga "bevara och beskydda" den supermakt han satts att leda. Detsamma gjorde Richard Nixon och Lyndon Johnson. Ingen av de två var dock särskilt populär vare sig hemma eller ute i världen.
Så det blev inget fredspris. Även om Nixons utflykt till Kina onekligen innebar fredsskapande på högsta tänkbara nivå. Nixon - av alla - i Kina!
Minns ni? (Nej, troligen inte. Vi glömmer så fort...)
Kanske bör jag sluta med att skriva att Alfred Nobel inte precis var någon fredsfurste. Hans viktigaste uppfinning var dynamiten, som, i olika former, dödat miljoner människor. Därtill finslipade han Bofors, kanske vår viktigaste krigsindustri. Om Alfred varit tysk kunde han troligen, liksom herr Krupp von Bohlen und Halbach, ha blivit betraktad som krigsförbrytare. Nu var han ju svensk och kunde därför (kanske med sting i samvetet) låta sig hyllas för världens finaste fredspris...
