Den gamla damen, som jag är släkt med, var upprörd, ja, rasande:
- Se så här ser ut, röt hon. Se på henne där i sängen och se på honom. Är det inte rent förbannat!?
Jag kunde inte hålla med henne. Det fanns nämligen ingen utom vi själva i rummet. Hon inbillade sig, hallucinerade.
Det hände rätt nyligen. Vi slog larm, givetvis, och rätt snart kom läkarna fram till att den gamla fått fel medicin. Den gjorde henne vimmelkantig och fick henne att se människor och föremål som inte fanns. Verkligheten försvann och ersattes av inbillning; förr i tiden skulle vi ha sagt att stackaren blivit galen ...
Nu gick det bättre. Den medicin som skapade både ångest och förvirring stoppades. Efter några dagar var den sjuka okej igen, fortfarande sjuk, men inte galen.
Att jag berättar det här har två anledningar.
Den första är kanske viktig bara för mig själv och mina närmaste. Jag är snabbt på väg mot 79 års ålder. Om jag inte smäller av knall och fall, riskerar jag insnöade, medicinförvirrade år. Tanken fyller mig med skräck (även om jag för det mesta lyckas sparka undan den).
Den andra anledningen är att nyhetsflödet så ofta innehåller rapporter om att feldiagnoser och felmedicinering.
Nyligen fick en 70-åring i Skövde tio gånger för hög morfindos - hur var det möjligt? Ja, kanske handlade det om slarv.
Enligt statistiken har äldres användning av läkemedel fördubblats under de senaste 20 åren. Jag tar för givet att medicinerna i allmänhet är väl befogade och rätt uppmätta, men självklart nog leder ökad användning till fler misstag.
Dessutom misstänker jag - misstänker, utan att kunna bevisa - att vi åldringar befinner oss lite i strykklass. Sverige är, som jag ofta tvingats framhålla, ett land där man dyrkar rationalitet och effektivitet. Alltså: satsa på ungdom och produktion, åt helvete med gamla stötar som ingenting producerar och dessutom drar pension.
I det strömlinjeformade, renskrubbade och supermoderna Sverige som så många vill se finns det egentligen ingen plats för skröpliga och vårdkrävande gubbar och kärringar. Slå ihjäl folk gör vi ju inte, men, men...
En annan siffra, just publicerad, kommer för mig. På nio år har hemtjänsten minskat med en och en halv timme per vecka, lika med 18 procent. Det betyder: korta och ofta jäktade besök, släng fram lite käk, hjälp gubben eller kärringen upp eller ner i sängen, morsning och good bye ...
Det är naturligtvis inte alltid så. Kanske inte ens för det mesta. Men likafullt: alltför ofta.
Familjen splittrades för längesen i Sverige. Barnen flyttade till fabriker eller kontor långt bort och de gamla fick sitta kvar och glo på väggarna. Återigen: det är alls inte alltid så. Många yngre svenskar och svenskor vårdar sina äldre med ömhet och kärlek. Dock: alltför många föredrar att vända ryggen till och satsa på sin egen karriär, på det vi kallar framgång och så - givetvis - pengar.
Jag känner mig lite skyldig när jag skriver detta - förresten inte så lite - men det är så dags. Jag kan bara tillägga att klyftan mellan gammal och ung, mellan "produktiv" och "tärande" såvitt jag förstår är större i Sverige än i de andra länder där jag bott eller rest mycket.
Om Du som läser tycker att jag har fel, så skriv eller mejla gärna och tala om det ...
