Vi får aldrig en lika bra president igen...
Så tänkte jag när jag satt och grät och skrev - sen ett par månader Expressens man i USA - om mordet på John F Kennedy.
Men, det måste jag erkänna, då hade jag inte räknat med Ronald Reagan. Jag visste inte vem han var och absolut ingenting om vad han skulle åstadkomma. Men vi fick lära oss.
I förrgår skulle Reagan ha fyllt 100 år om han fått leva. Inte minst i Sverige var han en av de mest underskattade av alla presidenter. Han var gammal, den äldste som valts, och gammal är som bekant ett skällsord i vårt land. Han ansågs dum som ett spån - en gammal skådis! - som mest spelat i B-filmer, typ "Bedtime for Bonzo", alltså dravel.
Dessutom var han, aj aj aj, konservativ, ja, rentav aggressivt så. Han utmanade - hu så hemskt! - de gamla partilurkarna i Kreml, Krusse, Bulle och vad de nu hette. Det hade för all del Kennedy också gjort. De två var på många sätt lika och världen har, såvitt vi vet, aldrig varit så nära ett kärnvapenkrig som 1962, när ryssarna började basera atomladdade medeldistansraketer på Kuba, ett stenkast från New York och Washington. JFK lyckades förhandla bort hotet, bland annat genom att (i hemlighet) låta montera ner USA:s raketer i Turkiet, men, som sagt ohyggligt nära var det.
Arton år senare kom Reagan in på scenen. Han var inte ett dugg lik Östen ("Tror ni Gromyko ljuger") Undén eller ens Sten Andersson. Han var en politiker av det sällsynta slag som säger vad han tycker och tycker det han säger. Han genomförde den största upprustningen någonsin i fredstid, sänkte skatterna (och drog på sig ett jättelikt budgetunderskott).
Inte nog med det. Han stöttade antikommunistiska contras i Nicaragua bland annat med pengar intjänade på, rejält illegal, vapenförsäljning till Iran, men det verkliga bravurnumret var Star wars, en - sannolikt vettlös - satsning på ett "luftvärn" mot ballistiska missiler. Till yttermera visso erbjöd han ryssarna att komma med i projektet.
I Kreml utbröt (förlåt om jag skriver det!) kollektivt kackalorum. Vad tänkte idioten i Washington egentligen. Bland kommunisterna, där det är falskspel att inte spela falskt, utbröt undran och ångest. Detta förvärrades när Reagan bröt mot alla diplomatiska regler och flög till Berlin där han ställde sig framför Brandenburger Tor och inför alla världens tv-kameror sa:
- Mr Gorbatjov, riv ner den här Muren!
Så fick man absolut inte säga. Men Muren revs, som vi alla vet, och Tyskland och Östeuropa blev fritt, inte minst på grund av idioten i Washington. Han ville, han vågade och han fick folk med sig.
Sveriges USA-ambassadör, Wille Wachtmeister, pekade på en viktig egenskap när han slog fast att "varje gång man träffade honom fick han en på något sätt att känna att han sett fram emot sammanträffandet i flera veckor". Reagan fick människor att känna sig mera optimistiska, mera kapabla, ja, helt enkelt bättre och starkare.
Inför 100-årsdagen har President Obama låtit förstå att Reagan tillhör hans idoler. Smart gjort, Barack!
