Någon gång på vägen fram till i dag fattade Maud Olofsson det viktigaste beslut som någon svensk politiker tagit på mycket, mycket länge.
Olofsson och därmed centern sa ja till kärnkraft. Beslutet presenterades slingrigt och försiktigt - tämligen självklart: vi snackar politik här - men det betyder att de kärnkraftverk vi har i n t e läggs ner i förtid. Och - viktigare - att vi med stor sannolikhet kommer att bygga nya i framtiden.
Såvitt jag förstår kämpade Centerledaren hårt med sig själv innan hon stagvände. Föga underligt. Olofssons vän och mentor Thorbjörn Fälldin blev en gång statsminister främst på motstånd mot kärnkraft (och den form av "öststatssocialism" som kallades löntagarfonder). Fälldin var en man med starkt genomslag och många centerpartister upplever fortfarande motstånd mot den hemska atomen nästan som en religiös plikt.
Men framtiden tillhör - i dag och alltid - de politiker som vågar anpassa sig till verkligheten. Olofsson avslöjade sig häromdagen som en sådan politiker. Det var bra för Sverige och med största sannolikhet bra mycket bra - för Alliansen.
Sverige är, redan i dag, starkt beroende av elektricitet alstrad i atomreaktorer. Utan denna elektricitet skulle miljoner ljus ha slocknat - släck, för faen, annars blir vi ruinerade! - och en stor del av industrin förlorat sin konkurrenskraft. Lika med att vi exporterat jobb som vi illa väl behöver till Kina, Indien och andra länder där man inte precis prioriterar miljöskydd. I Kina, för att bara ta ett exempel öppnas ett nytt kolkraftverk v a r j e v e c k a - skitigt så det stör.
Om vi inte haft vår kärnkraft skulle vi också ha blivit mer beroende, direkt och indirekt av länder som Ryssland - fd KGB-mannen Putins kungadöme - Iran och Saudiarabien. Vilket av de två senare länderna som är vidrigast är en smaksak. Själv avskyr jag båda. Att folk inte förstår att oljans strupgrepp på världen måste brytas gör mig både ledsen och förbannad. Skriv upp att båda Teherans fanatiska ayatollor och saudiska prinsar skrattar så att isterbukarna hoppar när de hör talas om kärnkraftmotstånd. Kärnkraften har, för att uttrycka saken alldeles rakt, tjänat som ett lysande effektivt vapen i demokratiernas kamp mot diverse auktoritära system. (Detsamma kan, om vi ska vara ärliga, sägas om atomvapen. När kapprustningen blev för dyr kollapsade Sovjet; jag tror Lars Ohly är rätt ensam sörjande ).
Den andra anledningen till att Maud Olofssons beslut är så viktigt har att göra med politiken i Sverige. Personligen tror jag att när hon och Centern sa ja till kärnkraft, så vann Alliansen nästa val - med den viktiga reservationen att man måste klara den ekonomiska krisen.
Alliansen vinner därför att den nu klart och tydligt står enad i vad vi utan tvekan kan kalla en ödesfråga.
Den vinner därför att vänstern är illa kluven i samma fråga. Miljöpartiklarna ska vi givetvis inte tala om - religion är religion och den som inte riskerar att behöva ta ansvar kan snacka luftslott precis hur som helst. Viktigare är givetvis att de tunga fackföreningar som är beroende av att Sverige fortsätter att vara ett industriland är klart f ö r kärnkraft. Facket, lika med gråsossar, står mot flumsossar, som kan glida vänsterut eller ut ur bilden.
Alliansen kan komma att framstå som det trygga alternativet. Större trumf finns inte.
