Semestern är slut och sommaren förbi. Jag antar att det också gäller regeringen och andra tunga beslutsfattare. Verkligheten tränger sig på och de mest brännande problemen kan sammanfattas i två ord:
Nato.
Kärnkraft.
Ryssland är ett genomalkoholiserat och sjukt land vars befolkning minskar med kanske 700000 människor per år.
Men - man har kärnvapen, olja och naturgas värt miljarders miljarder och en boss vid namn Putin som just nu varje dag visar att han vill återskapa någonting i stil med det imperium Stalin skapade, Stalin från Georgien. Ryssland visar tänderna och hotar - ofattbart nog! - med kärnvapen. I Baltikum, Polen och lite runtom skakar de. Borde inte vi, Sverige, i detta läge fundera på om det var en så god idé att rusta ner försvaret (dessutom utan att göra det billigare)? Vi kan inte försvara Gotland, ett stenkast från Estland, eller den väldiga del av landet som finns norr om Stockholm. Vi är försvarslösa.
På kort sikt finns bara en lösning: medlemskap i Nato. Allt annat är en markering av ett löjligt och högfärdigt utanförskap. Inte minst nu när Putin hjälpt det kalla kriget att återuppstå från de döda.
Kärnkraft är nummer 2. Vi bör bygga ut vindkraft, solkraft, på sikt väte, men inte etanol. Samtidigt står det klart att det enda som någorlunda snabbt löser problemen - och minskar oljeberoendet - är kärnkraft. Som det nu ser ut kommer vi att bli beroende av en väldig anläggning i Finland, enligt flera rapporter livsfarligt illa byggd. Så kan det inte fortsätta. Att svansen - miljöpartiklarna - ska få vifta med hunden - resten av Sverige - är helt enkelt skandalöst. Att det skandalöst misskötta SAS bör säljas (om någon vill köpa) ingår i bilden, liksom att vi alla kan tänka efter lite bättre varje gång vi tänker ta bilen. Och samtidigt: bilen är vanliga människors största frihetsmaskin.
Låt oss inse att den är en oundgänglig del av det moderna livet - som, kära regering, vi kan göra ännu bättre med hjälp av nya järnvägar och bättre landsvägar. När jag kör omkring på landsbygden (i en diesel som drar 5,9) blir jag regelbundet förskräckt. U-landskvalitet, dessvärre...
Jag har inte lagt märke till att Sveriges regering tacklar de frågor jag just beskrivit med annat än munväder.
Tiden är sen - låt blicken svepa i riktning mot Georgien och lyssna på hotelserna mot Polen. Fundera sen en stund över bensinpriserna (det senare säkert en överflödig uppmaning).
Fundera på om fjäsket för Kina är rimligt och om det landet - där vanliga människor inte tillerkänns det minsta värde! - verkligen kan få fortsätta att förstöra vårt gemensamma lilla klot så hänsynslöst som nu sker.
En annan stor fråga - och jag menar stor! - som det tycks vara noll i helvete att få eliten att intressera sig för är gamla svenskar. Vi tar ut straffskatt av pensionärer och tvingar omkring 800000 svenskar, varav den överväldigande majoriteten är kvinnor, att leva på existensens minimum. Det är ovärdigt och hemskt. Om det nu finns tusen och åter tusen svenskar som struntar i hur deras gamla morsa har det - och så är det bevisligen - så borde väl det land som skryter så mycket med sin välfärd se till att denna välfärd verkligen finns?
Eller har jag fel? Är det så att vi i Sverige verkligen ser äldre människor som en restpost, förpackningen till det som egentligen är en förbrukningsvara?
I så fall är vi ju inte ett skvatt bättre än diktaturens Kina ...
