Hon var knappa 40, välutbildad, lång praktik. Däremot var hon inte 19, inte långbent, föralldel snygg, men inte en sexbomb.
Jag har blivit påmind om episoden gång på gång under den tid jag skrivit krönikor i Expressen. När jag började 1963 var jag för all del vuxen, 30 år, men såg mig själv som ny, fräsch och UNG.
- Du vill väl helst ha ihjäl oss äldre? sa en kvinnlig kollega på Vecko Revyn.
Jag förnekade givetvis detta men kom inte längre än till det gamla vanliga:
- Om ni bara inte stod i vägen så förbannat!

Sen dess har jag själv hunnit bli gammal, 78 år, och då och då har jag skrivit om problemet med ålder och jobb. Resultatet blir alltid detsamma: en störtflod av brev och mejl. Ungefär en tredjedel idiotförklarar mig. Jag borde gå hem och dö och inte - här kommer det igen! - s t å i v ä g e n.
Två tredjedelar kommer från äldre personer som klagar på diskriminering. Några drar fram en undersökning gjord av bland annat professor Mats Hammarstedt (och medhjälpare). Den säger att en 30-åring har tre gånger så stor chans att få ett visst jobb som en 45-åring. Detta trots att 1) en 45-åring inte kan betecknas som gammal och 2) mycket väl kan vara b ä t t r e kvalificerad.

Jag har bott utanför Sverige sedan just 1963, men haft förmånen att ha ett hus på Värmdö och ofta nog besöka det land jag fortfarande kallar hem. Allt jag upplevt har lett fram till följande slutsatser:
När man inte längre är ung och sexig är Sverige ett iskallt land.
"Det allmänna" har tagit över ansvaret för äldre, vilket tyvärr innebär att f a m i l j e n havererat. Det gäller självfallet inte a l l a (ingenting gäller alla!) men regeln är att äldre isoleras i ett getto.

Den som mister sin livskamrat blir ensam, ensam, ensam och - det gör ingenting bättre - mer eller mindre illa sedd.
Jag betonar än en gång att jag kan ha fel, men det intryck jag får (och jag känner ju rätt många äldre) är att massor yngre svenskar tycker att äldres viktigaste uppgift är att dö kvickt och lätt och "lämna plats" (samt gärna ett arv). Ättestupan finns inte längre, men mentalt lever den kvar. Åt helvete med dig gubbjävel, du har gjort ditt.
Det är inte så i andra länder. I Frankrike, där jag mest bor, möter jag värme, gemenskap och - får jag använda ett så knasigt ord? - familjelycka. Man får vara med i snacket och erfarenhet uppskattas.

Detsamma gäller i USA, där jag också bott länge, fast på ett helt annat sätt. I Amerika är man framför allt vad man kan prestera.
Jobbar du bra frågar ingen din ålder - utom möjligen för att kunna ge en komplimang.
Däröver finns en äkta jämlikhet och en äkta jämställdhet som har sin grund - givetvis! - i landets historia och som vi aldrig kan l a g s t i f t a fram.
Sverige är ett bra land, men stelbent och byråkratiskt.
Vi borde inte flina elakt om en 78-åring (jag känner en) söker jobb som semestervikarie...
Han kanske skulle vara bra...