Krisen har skakat om svensk politik. Mona Sahlin är körd som partiledare och ska S ha en chans i september 2010 måste hon bytas ut. Snart.
Kollapsen har många orsaker. En heter Wanja Lundby-Wedin - AMF-skandalen gör att oppositionen får tala tyst om bonusar ett bra tag framåt. Elmehagens miljoner och Falkengrens skitsnack tar ut varandra.
En viktigare anledning heter - Sahlin. Att överleva Toblerone och sega sig till toppen var en jätteprestation, men likafullt framstår Mona som tunn, lättviktig, ombytlig och utan riktig pondus. Har jag rätt i detta (och det mesta pekar i den riktningen) måste S-partiledningen snabbt ta två viktiga beslut:
1. Sahlin måste bort. Det måste ske före sommaren, annars har man inte en chans att bygga upp efterträdaren - ett svårt jobb under alla förhållanden.
2. Man måste bestämma sig för en efterträdare och det måste vara r ä t t man eller (betydligt mindre troligt) kvinna.
Vi tittar på namn. Thomas Östros? Nej, magistern med den hesa rösten är för sträng och för ofolklig. Nuder? Trams. Återuppståndelser inträffar bara i religiösa sammanhang. Margot Wallström? Aktar sig. Sven-Erik Österberg - inte omöjlig, men väl lite känd. Thomas Bodström? Kanske bästa kortet, men, men...
Nej, såvitt jag förstår finns det bara två seriösa kandidater. Båda råkar vara män och heta Göran i förnamn.
Godsägare Göran Persson skulle säkert inte ha något emot att bli bugad, krusad för och ombedd att komma tillbaka. Störtpopulär är han förvisso inte (allra minst bland sina egna) men ingen kan förneka att han har både pondus och kompetens. Han har varit med i hetluften. Han klär sig, ser ut som och uppträder som en svensk pamp, lika gångbar i näringslivet (alla har ju grå kostymer!) som i politiken. Kring honom utbreder sig snabbt precis vad Sverige vill ha: det välsignade, totalt förutsägbara ombudsmannaväldet (och skriv upp att det finns ombudsmän på näringssidan också). Så plus för Göran P.
Men ett ännu större plus för Göran Johansson, nyss avgången som "kung av Göteborg" och mannen bakom stadens förvandling från industricentrum till "mötesplats". Johansson är känd som egen-
sinnig och maktfullkomlig, men framför allt som pragmatiker, en som kan kompromissa, göra "deals" och få folk att dra i samma riktning. Det finns givetvis åtskilliga som tycker illa om honom men i det stora hela är han populär och omtyckt. Hans image är perfekt: en före detta industrijobbare som bär pampkostymen som om den var ett blåställ och för tankarna mindre till Palme än till Per Albin och Erlander (ja, minus de slingriga benen och värmländskan, förstås). Det finns väldiga skillnader, men också rätt betydande likheter mellan Göran P och Göran J. Framför allt kan man vara säker på att ingen av de två är det ringaste intresserad av ideologiska äventyr - inga löntagarfonder eller annat halvkommunistiskt trams, utan marsch framåt, fast i l a g o m fart, ja, allting just l a g o m.
I utkanten av bilden börjar ett annat problem anmäla sig. Enligt den senaste undersökning jag sett ligger Sverigedemokraterna över fyra procent. Kan Jimmie Åkesson bli vågmästare och vad gör Fredrik eller Mona eller Göran eller Göran åt det?
