På hösten 1989, när Muren föll, skrev jag i Expressen en artikel som fick den lite ovanliga rubriken:
"I hela mitt liv har jag önskat skriva en
artikel med rubriken KOMMUNISMEN ÄR DÖD här är den:”
I dag vågar jag skriva: SOCIALISMEN ÄR DÖD!
Dödskampen började när Tony Blair gjorde om labour i Storbritannien (och talade beundrande om Margaret Thatcher). Så
småningom kom Merkel i Tyskland och Fredrik Reinfeldt i Sverige. Och slutligen Nicolas Sarkozy i Frankrike. Den senare svarade för en verklig trippelwhammy:
* Han förintade den bullersamme högerextremisten Jean-Marie LePen genom att tala realistiskt om invandring och kräva respekt för lag och ordning.
* Han visade att socialisternas satsning på fyradagarsvecka och reformer utan täckning hör hemma på sophögen – tillsammans med en kandidat som inte ett ögonblick höll måttet. (Att så många svenska kommentatorer var positiva till Ségolène Royal berodde till lika delar på obegripligt önsketänkande och okunnighet om Frankrike.)
* Någonstans på vägen förintades också kommunismen, det lilla som fanns kvar. Så sent som 1981, när Mitterrand valdes var kommunistpartiet, länge det näst största i Europa, starkt nog att begära och få regeringsposter. I dag finns det inte mer och – vågar jag påstå – kommer aldrig mer att finnas.
Tyvärr är jag inte säker på att vi får en lika positiv utveckling i Sverige. Som DN nyligen fastslog behöver svenskarna lära sig vad kommunismen verkligen står för: våld, förtryck och omänsklighet.

Det var, för att bara ta ett exempel, vämjeligt att se Lars Ohly – av alla ynkliga Stalin-slickare – kommentera debatten mellan Mona Sahlin och sd:s Jimmie Åkesson. SD bör tigas ihjäl, skränade Ohly som givetvis var för att all opposition tegs ihjäl, ja, när den inte sköts ihjäl, i Sovjet och lydländerna.
Kommunismen, kom det ihåg, mördade miljoner och förslavade hundratals miljoner. Sverigedemokraterna har, såvitt jag vet, aldrig mördat någon, så Ohly borde skämmas – vilket han säkerligen inte har förmåga att göra.
Om utvecklingen i Sverige följer det europeiska mönster som tecknats inte minst av Sarkozy, kommer framtiden i bästa fall att se ut så här:

Både Reinfeldt och Sahlin måste ta upp sverigedemokraternas utmaning. Det betyder inte stängda gränser eller massutvisningar, utan helt enkelt en realistisk bedömning av invandrarproblemet. Hur kan vi åstadkomma en realistisk integration med jobb och jämlikhet. Delfrågor som kriminalitet och bidragsberoende måste också tacklas; framför allt måste vi ha en öppen debatt som visar att de partier som de flesta svenskar röstar på befinner sig i takt med verkligheten.
Särskilt viktigt är det givetvis att s liberaliseras och breddas så att de två stödpartierna försvinner ur bilden. Alltför länge höll de svensk politik – och därmed svenskarna – i ett strupgrepp.
Båda, men framför allt v står för lösningar som i verkligheten är omoderna och stockkonservativa i otakt med globaliseringen och främst grundade i avundsjuka. Klarar Mona Sahlin att ”blairisera” s? Klarar Reinfeldt att lämna bunkern och möta verkligheten? Det finns hopp. Kommunismen dog faktiskt!