I tv såg vi Margot Wallström gråta - flera dar i rad.
Hon hade all anledning.
Hon grät över det hemska som händer i Kongo: en våldtäktsepidemi utan like, flickor så unga som 7 år förnedrade och förstörda av "soldater", "rebeller" eller vem faen som helst. Kongo, stort som Europa, har förvandlats till en obeskrivligt vidrig vildmark där rätt sitter i automatgevärets mynning och den svage får skylla sig själv.
15 000 våldtäkter 2008 och lika många 2009, 500 sedan juli i år. Siffrorna är grovt ungefärliga - vem i helvete kan räkna? - men ingen med insikt förnekar faktum. I Kongo lever man inte som flåsande vilddjur. Det är värre. Det är Människor vi talar om...
Jag vet inte - hur skulle jag kunna? - om Wallströms tårar också gällde den organisation hon jobbar för: FN, Förenta Nationerna, som från sin skyskrapa i New York ska för-söka skapa fred och försoning i världen.
Som jag skrev vet jag inte alls om Wallström grät också över FN: det faktum att organisationen misslyckats, att världen är betydligt farligare än före FN och minst lika grisig som den någonsin varit.
Låt mig ta ett par exempel ur min egen erfarenhet. 1961 (var det väl) tog Anders Engman och jag färjan över från Brazzaville (i det andra Kongo) till Leopoldville. Det första som hände oss var att vi blev "arresterade" av ett gäng skitfulla "soldater", som bara strök omkring, lite otäckt, men vi klarade oss. Sen rapporterade vi, i text och bild, om hur kongoleserna "befriade sig" från de belgiska kolonialisterna. Frigörelse! Fint!
Men varför sätter jag citationstecken runt "befriade sig". Därför att befrielsen var en dröm. Vacker - men löjlig! Friheten blev, som Wallström och jag och miljoner andra fått lära oss, inte av - inte ett ögonblick. Allt vi drömde då, för ungefär 50 år sen, blev till skit.
Och våldtäkter i epidemisk skala...
Många år senare besökte Jens Assur och jag Somalia. Samma bild: total laglöshet. Den förste somalier vi verkligen såg kom till sjukhuset där vi bodde på ett lastbilsflak. Han hade hjärnan i skägget efter att en kula bakifrån slagit av honom halva skallen.
Det har sen inte blivit ett skal bättre i Somalia - det är laglöst, hopplöst och förött och såvitt jag förstår har ingen, inte FN, inte de afrikanska staternas organisation, inte EU, inte USA tänkt ens försöka göra något åt saken. Jag minns vad en belgare sa om Kongo den gången när jag upprörd förklarade att vi mött svältande människor:
Svälter i bushen, det har de väl alltid gjort?
Han kunde lika gärna ha talat om Somalia och en lååång rad andra länder.
Så om sanningen ska fram - och det är det viktigaste! - har FN inte lyckats särskilt bra där insatser verkligen behövs - tänk gärna på blodbadet i Sudan också i sammanhanget, tänk på Mellanöstern, tänk på Irans atombomb och (om vi ska ägna oss åt sådana, hm, petitesser) på frånvaron av mänskliga rättigheter i det vi kallar Kina.
Att gråta över FN är inte mycket lönt (varken för Wallström eller mig) men vi bör nog konstatera att alla de lysande begåvade diplomater och politiker som sammanträder där vid East River i det härliga New York, inte lyckats särskilt väl. Det är grisigt lite runtom i världen och att vi inte upplevt något riktigt stort krig sen 1945 beror nog främst på att beslutsfattare i de ledande länderna insett att sätter någon in kärnvapen så är det kört.
Bomben räddar världen. Men hur länge?
