Låt 2010 bli det år då vi vänder upp-och-ner på Sverige. Det år då vi satsar på MÄNNISKOR, lika med individer, i stället för strukturer, kommittéer och ändlösa sammanträden.
Jag tänker i första hand på två grupper.
Pensionärer. Och invandrare (som jag ska återkomma till).
1,7 miljoner pensionärer är Sveriges största outnyttjade resurs. Äldre människor utsätts i Sverige för - notera mitt ordval här - direkt förföljelse. Under de senaste tjugo åren har pensionärernas köpkraft minskat med 40 procent jämfört med övriga skattebetalare. Det är - notera mitt ordval igen - ett SVEK.
Lösningen på problemet är givetvis flexibel pensionsålder. Inte minst därför att en HALV MILJON så kallade 40-talister går i pension under de närmaste åren, ett direkt skräckinjagande scenario. För de flesta svenskar, därom är jag övertygad, är jobbet inte "bara" försörjning, utan nöje, spänning, gemenskap, glädje.

Naturligtvis ska den som så vill få gå i pension vid 65 eller 67, men INGEN ska tvingas. Själv går jag mot 77 så jag talar i egen sak, men poängen är att det finns många hundra tusen pensionärer till som har kunskaper, erfarenhet och arbetsvilja. Om dessa individer släpptes loss skulle BNP öka dramatiskt och - mycket viktigare - mycket fler människor må bra, känna sig nyttiga, vara nöjda.
Men måste vi inte "släppa fram ungdomen"? Fel tänkt.
Sysslolöshet skapar inga jobb. Det är arbete som skapar jobb. En svensk med garantipension - det finns flera hundratusen, de flesta kvinnor - får omkring 7500 i månaden, före skatt. De är, med andra ord, FATTIGA. Fattiga i ett land som utan tvivel tillhör de rikaste i världen och dessutom skryter med att vara ett mönstersamhälle, en förebild för världen.

Om pensionärer - de som vill - fortsätter att jobba tjänar de mer pengar. Och spenderar pengar, nästan som riktiga människor (om jag vågar uttrycka mig så). Jag själv, som är en lyckligt lottad pensionär, tycker om att köpa kläder, resa omkring i världen, gå på krog och (aj aj) köpa ut ibland. På så sätt hjälper jag till att HÖJA välståndet i landet. Lika med: Att sätta människor i arbete och ge dem inkomster, unga, lika väl som gamla.
De pensionärsorganisationer som finns i Sverige (i första hand PRO och SPI) har inte lyckats särskilt bra enligt min uppfattning. Anledningen är givetvis att panchos inte alls är en enhetlig grupp. Somliga fortsätter att vara sossar, andra alliansvänner, en och annan dumskalle kommunist och somliga (som jag) professionella gubbjävlar, inte anslutna till något parti eller någon förening.

Följden är att pensionärerna befinner sig i händerna på det jag kallar STRUKTUREN, alltså tjänstemän och verk, plus politiker som till förväxling och förblandning uppför sig som tjänstemän. Byråkrati och bestämmelser har vi till övermått. Ambitionen är att allting ska vara reglerat - och diariefört. Myndighetspersoner ska kunna ta ställning ner till decimalkomma på alla tänkbara problem. Ordnung muss sein och på sitt sätt är det otvivelaktigt bra, men de flesta människor (alls inte bara pensionärer) är lite udda, lite lätt felanpassade, lite INDIVIDER.
Låt oss vända upp-och-ner på hela pjäsen och satsa på just individer i stället för kollektiv. Annars går vi mot katastrof runt 2015...