Nej, det blir med största sannolikhet inte krig i morgon, onsdag. Likafullt är morgondagen en ödesdag. För dig, för mig - ja, för hela Europa.
Anledningen är euron, den gemensamma valutan (som Sverige sa nej till, men likafullt är beroende av eftersom stora handelspartners, som Tyskland, använder den). Tre monumentalt viktiga frågor avgörs, mer eller mindre, i morgon:
• Tysklands författningsdomstol avgör om en räddningsfond, avsedd att staga upp euron är förenlig med landets grundlag.
• Holland går till val och euron är en stor fråga.
• EU:s kommission (ett slags europeisk regering) talar om hur man ser på frågan om en "övervakare" av Europas banker, första steget mot en bankunion (och minskad makt för medlemsländernas regeringar).
Allt detta låter torrt och byråkratiskt som fnöske. Låt mig därför försöka sammanfatta vad saken egentligen gäller. Nämligen:
Ska vi ha euron eller låta den kollapsa...?
Ska vi binda EU-länderna närmare till varandra eller låta splittringen förvärras...?
Det är alls inte troligt att vi i morgon får klara och entydiga svar. Olika regeringar ser krisen - som vi vanliga knegare ser rätt lite av - på olika sätt. Tyskarna är oroliga för att de (som vanligt) ombeds betala det mesta. Grekerna är oroliga (eller ibland entusiastiska) för att landet kanske tvingas ut ur gemenskapen. Och vad händer i så fall med Portugal? Och med Italien - EU:s nr fyra i storleksordning?
Och vad händer med bankindustrin? Det finns ungefär 6 000 banker i EU-ropa, där de 200 största har 90 procent av marknaden. Hur många - och vilka - måste tvingas i konkurs? Många har affärer i flera länder och givetvis anställda, ängsliga för sina jobb. Somliga har politiska beskyddare, andra inte? Vem blir arbetslös - och pank - och vem klarar sig?
Hur ska man förhindra att bankkrisen växer till en värre recession - inklusive arbetslöshet - än den vi redan befinner oss i?
Frågor, frågor och sen fler frågor. Det djupare problemet är givetvis att det egentligen inte finns någon hållfast solidaritet mellan EU:s länder - eller halvuteliggare som Sverige. Inte oväntat hoppas många på att Tyskland ska ta på sig större delen av bördan och hjälpa (till exempel) Grekland på fötter. Inte oväntat anser tyska politiker att så bör det inte - absolut inte - vara. Varför ska arbetsamma och framgångsrika tyskar betala lata och bedrägliga greker? Ska svenskarna som betalar mer skatt än de flesta i världen tvingas fläska ut pengar till italienare och spanjorer (som ju har mycket bättre väder)?
Vem som helst kan själv ställa fler frågor av liknande slag. Ingen kan besvara dem. Det var rätt och rimligt - tyckte de flesta - att skapa ett enat Europa efter det fasansfulla andra världskriget. Men 1939-45, det var då det. När miljoner människor dött och städer och byar förstörts i en omfattning som aldrig förr - i det läget var det rimligt att sluta sig samman och försöka skapa en gemenskap. Nu, 2012, hotar ingen fara i Hitlerklass. Putin är en papperstiger och krig mellan EU-ropas länder helt enkelt otänkbart.
Vi får vara glada för det och hoppas på det bästa. Fast de där jäkla grekerna...
