Sex, sex, sex…
Fullt krig i Libyen, tusentals dödsoffer i Syrien och fan lös i Jemen, men det är sex som dominerat medierna rätt länge nu. Vad gjorde Dominique Strauss-Kahn med kvinnan som hade eller inte hade hiv?
Vem var värst av de sex turkiska politiker som nyligen fällts för … hm … sex? När kommer Julian Assange till Sverige för att förhöras … ja, dessvärre har jag glömt vad det är han ska förhöras om, men det var något med sex och förhöras ska han…
Sex här, sex där och så det där med Kungen! Ja, vår svenske kung. Vad var det han tittade på? Ormgrop, porngrop – eller ingenting alls?
I arabvärlden och nere i Sudan fortsätter dödandet i mer eller mindre industriell skala.
Bomber, handgranater och gevärskulor och sjukhusen packade med blodiga bylten som en gång var människor. Väldiga kravaller i Spanien, pang pang i Tunisien och – men lägg till själv, bara att välja.
Hur som helst står det klart att 2011 är ett historiskt år, då allting ställs på huvudet och kanske aldrig hamnar rätt igen. Ett år då medierna dominerar skeendet mer än någonsin förr – jag upprepar: medier dominerar mer än någonsin! Vi avslöjar och klargör, vilket är bra, men ibland på ett sätt som förvränger och förvirrar, vilket är mindre bra…
Låt oss illustrera med kung Carl Gustaf. Han lever, jämfört med de flesta i lyx och överflöd. Hans dagjobb är, såvitt jag förstår, knappast påfrestande.
Det är ett sätt att se.
Ett annat sätt är att inse att kungen faktiskt är en slavarbetare (för all del väl betald). Han föddes in i karriären och har aldrig fått välja. Han representerar landet, men styr det förvisso inte. Han tillåts slå runt lite då och då, men hålls under sträng övervakning – hovet, regeringen och framför allt medier – och har ytterst små möjligheter att ersätta andras uppfattning med sin egen (som han helst inte alls bör ha).
En idealisk svensk kung bör vara otroligt majestätisk och upphöjd, men samtidigt demokratisk och, hipp, hipp, alldeles vanlig som en kontorist eller lagerarbetare. Upphöjd och vanlig på en och samma gång – ja, den dummaste ser ju att det inte precis går ihop.
Lika lätt är det givetvis att inse att Monarken givetvis inte har rätt att vara en helt vanlig människa – ja, annat än i smyg förstås och då väl medveten om att reporters lurar i skrymslen och vrår, beredda att avslöja yttranden och beteenden som skulle vara fullkomligt ointressanta om den som yttrade och betedde sig inte fötts till kung och egentligen är belagd med tystnadsplikt.
Yttrandefrihet? Javisst, för alla utom kungen.
Så jag tycker att Sverige borde bli republik?
Nej, efter moget (?) övervägande: inte alls. Presidenten skulle utan tvivel väljas bland landets politiker – allt annat är i praktiken omöjligt – och jag hittar ingen som jag vill ha, inte i närheten. (Kan Ni tänka Er Juholt som president?)
Såväl Sverige som de flesta andra länder styrs nog bäst med hjälp av kompromisser och halvmesyrer – Gud bevare oss för så kallade starka män och kvinnor som bestämmer först och tänker efter sen. Vi upplever just nu hur det går för diktatoriska grabbar som Mubarak, Assad och Khadaffi, liksom stollar som Assange och Strauss-Kahn.
Låt mig alltså sluta med det enda logiska: Ett fyrfaldigt leve för Konungen! Leve han!
