Den första frågan är lätt att besvara. 2011 var på många sätt en katastrof. Att Khadaffi försvann från Libyen och världen var naturligtvis bra och detsamma gäller Mubarak i grannlandet Egypten. Det som i n t e är bra är att båda länderna, plus Syrien, Jemen och några stycken till, befinner sig i kaos. Somliga har (som Syrien) gått över gränsen till öppet inbördeskrig; på andra håll kan man tala om krig på sparlåga - Egypten är ett bra exempel...
Såvitt jag förstår kommer det jag skrivit om 2011 att gälla också 2012. Konflikter tar inte slut bara för att man byter siffra på året. Egypten blir inte rikare, inte lugnare under det nya året. Tvärtom tyder det mesta på att vi har att se fram mot ett hårt och godtyckligt militärstyre nådens år (vilket idiotiskt uttryck) 2012.
Det är rimligt att tillägga att m a j o r i t e t e n av jordens befolkning - kineser, indier, så gott som alla afrikaner - lever i fattiga och illa styrda länder. Detsamma gäller för Östeuropa, inklusive Ryssland, och stackars lilla ekonomiskt misskötta Grekland.
Blir det bättre 2012? Kanske lite grand, på sina håll; fast sam­tidigt blir det utan tvivel sämre här och där.
Det största problemet är, jag är frestad att säga SOM VANLIGT, att vi blir fler och fler, tusental efter tusental, utan att försörjningsmöjligheterna växer i samma takt.
Det mest akuta problemet, anser nog de flesta experter, stavas Kim Jong-Un, den stackars (hade jag så när skrivit) nye ledaren för Nordkorea, ett svältande och tilltufsat land - beväpnat med atombomber.
Dessvärre är det fullt tänkbart att den nye Kim får för sig att han behöver ett litet krig för att stärka sin ställning. I så fall kan vi räkna med miljondöd i Asien, främst båda Korea, och en av världshistoriens största katastrofer. Jag påstår inte att detta är oundvikligt, men underskatta inte risken. Folk trodde länge att Hitler var en tokig österrikisk slashas som älskade sin egen röst, men, men...Uncle Joe Stalin sågs av många som en sann människovän, men, men...etc, etc.
Vem som är statsminister i Sverige spelar i stort sett ingen roll i de större sammanhangen. Vi har inte tänkt anfalla någon och riskerar knappast överfall från vare sig Danmark eller Finland.
Och faktiskt: knappast från Ryssland heller. Ryssarna har tillräckligt stora problem internt - ett av dem stavas P-u-t-i-n - och drömmer inte om erövringar. En konfrontation med USA är mer eller mindre otänkbar, främst därför att Ryssland, sedan Sovjet kollapsade halkat, längre och längre bakefter. Sanningen är att kommunismen visade sig vara en papperstiger - det största som hänt under min livstid är att den, liksom nazismen, förgjorde sig själv...
Ja, faktiskt! 2012, liksom 2011, kommer det bara att finnas en supermakt. Namnet är givetvis USA. Småningom - relativt snart - kommer också Kina att kunna kalla sig supermakt, men ännu är vi inte riktigt där och än så länge är motsättningarna mellan de två största överbryggbara.
Kort sagt tyder det mesta på att 2012 blir ett knegigt år. Men att verkligt stora katastrofer kanske uteblir...