Detta skrivs i New York medan staden glider in i natten. Tiotusen neonskyltar skimrar. Namnet Ulrica Schenström lyser däremot uteslutande med sin frånvaro. Och moderaternas kollaps, tja, hm, vem är den där, hm…
Ointresset har en naturlig förklaring. Någonstans långt borta i mörkret ännu längre österut ligger ett land som förvandlats till en mardröm. Landet heter (naturligtvis) Pakistan, granne med Indien, Afghanistan, Iran, krig och kärnvapen.
I Pakistan ledde presidenten Pervez Musharraf i lördags för andra gången en militärkupp mot demokratin – den lilla demokrati som fanns. Den lille generalen avskedade Högsta domstolens chef och uppsköt de val som skulle hållits i januari ”på obestämd tid”. Hans avsikt var att stärka sitt grepp, men motsatsen blir fallet. Musharraf befinner sig nu på klar och uttalad kollisionskurs inte bara med Benazir Bhutto, som han lurade hem från exil, utan framförallt landets miljoner islamistiska extremister, somliga anhängare till Taliban och al-Qaida, andra till liknande, blodtörstiga grupper. Hans ställning är på sikt (vi snackar månader snarare än år) ohållbar och vi måste vara beredda på Pakistans kollaps – kaos, sönderfall, flera dussin olika inbördeskrig med atomvapen som pris för den som vinner.

I utkanten av dramat torkar åtskilliga amerikanska politiker, i första hans Bush, kallsvetten ur pannan. För vem har i demokratins namn stöttat Musharraf? Jo: givetvis USA. 10 miljarder dollar på ett antal år och löften om mer. Motprestationen: krig mot islamister, fria händer i
Afghanistan. Ordet äckligt bör man inte missbruka, men här passar det fint.
I Pakistan är politiken blodig och korrupt. Benazir Bhuttos far blev hängd, Musharrafs företrädare Zia al-Huq mördad, hundratals andra orättmätigt kastade i fängelse. Medborgerliga rättigheter existerar inte och det raseri förtrycket skapat utnyttjas, inte precis oväntat, av muslimska extremister.
Dessa extremisters inflytande kommer nu att växa. Och inte bara i Pakistan.
Irak har inbördeskrig, underblåst av Iran – som i sin tur jäser. Turkiet och den vettlösa kurdiska sekt som kallar sig PKK befinner sig i krig, på sparlåga när detta skrivs, men kanske inte om ett par dar.

Och Europa invaderas, det finns inget bättre ord, av muslimska flyktingar, främst från Irak som har världens största (och mest bortglömda) flyktingproblem. Majoriteten av flyktingarna är INTE – jag repeterar INTE – mordiska extremister. Men som attentaten i London och Madrid visar, plus åtskilliga avvärjda attentat, ökar risken. Sverige är det öppnaste av Europas länder. Som bland annat min kollega Nuri Kino visat (grattis Nuri!) opererar ett trettiotal smugglarligor i vårt land – ligor som hjälper tiotusentals irakier att komma. Det är inte länge sen en lång rad kommuner nödropade om att de dignar under bördan. Bostäder, pengar och framförallt JOBB – allt saknas och trycket växer.

Det växer av framförallt en anledning. Den muslimska världen, se på Pakistan, Afghanistan, Irak och Iran, plus Syrien, Egypten, Algeriet och fler lider av å ena sidan sekulär, korrupt, diktatur (se Musharraf, Amadinejhad, Assad, Mubarak ) och å andra sidan fanatiska islamister med befäl över tusentals självmordsbombare. Vanliga, hyggliga människor, kläms mellan förtryck och fanatism.
Att katastrofen spiller in över våra gränser är naturligt – och minst sagt djupt oroande…